Lagom till årskiftet lämnade jag facket. Av ideologiska skäl. Något jag skulle ha gjort för länge sedan. Till syvende och sist tröttnade jag på att facket smyghöjde sin egen fackavgift när regeringen beslutade om höjningen av a-kassan. Sedan lade de allt krut på att demonisera a-kassehöjningen men höll tyst om sin egen administriva avgiftshöjning. Typiskt. En annan sak som verkligen retar mig är att alla dessa arbetslösa som facket visade upp som offer i moderaternas sverige tydligen tycktes ha en permanent status som just arbetslösa. Är inte arbetslöshet en övergångsfas mellan två jobb? Inte i LO-sverige. Detta tankesätt var inte något för mig. Jag tror på individens styrka, inte kollektivets skyddande hand. Så jag lämnade facket. Till sist så kändes det helt enkelt inte rätt att å ena sidan rösta borgerligt medan man samtidigt bidrog med pengar till sossarnas kampanjkassa (har för mig att LO pumpade in 25 miljoner eller något liknande i förra årets valrörelse). Det kändes konstigt att stödja oppositionen finansiellt, särskilt med tanke på att jag aldrig gett något borgerligt parti ekonomiskt stöd. Det känns bra att ha lämnat facket. Så har man gjort något vettigt i år.

Igår var jag nere i källaren och rotade fram Annas gamla leksaker. Barbiedockor, bland annat. För när vädret är trist och våren är långt borta måste man ju försöka hålla liv i fotointresset på något sätt. Dessutom har jag nu gett mig i kast med formatet RAW, som öppnar upp en hel del möjligheter.

Vi avverkar nu i rask takt Vita huset, från början till slut. Har börjat se de första avsnitten av fjärde säsongen och för var avsnitt inser jag hur ruskigt bra serien är. Att se tv-serier på DVD har en otroligt stor fördel, vilket är att även om det kommer ett svagare avsnitt någon gång emellanåt - eller till och med två på raken - så gör det ingenting, eftersom de är en så liten del i det stora hela. Skulle man däremot se tv-serier på tv, med ett avsnitt i veckan, så blir de mer drabbade av en lågkonjunktur. Kommer ihåg 24, som jag slutade se halvvägs in i första säsongen på grund av det otroligt lata manusskrivandet. Även om jag sedan har hört att de nästföljande säsongerna ska vara riktigt bra, så har ändå min televisionsupplevelse av serien gjort mig avogt inställd till hela serien, inkluderat de nästföljande säsongerna. Detta hade förmodligen mildrats på DVD. Där hade jag bara kunnat fortsätta se även de dåliga avsnitten och sedan snabbt kunnat fortsätta in i säsong två, som då kanske vore bättre. Men så blev inte fallet och 24 är en serie som jag nog aldrig kommer att ta upp igen. Visst, denna negativa upplevelse kan ju inte helt skyllas på televisionens vecko-avsnitt. Serien i sig, samt dess manusförfattare, var ju en större orsak till aversionen.

Anledningen till att jag drar upp det här med svackor i tv-serier är för att jag vet att det kommer en sådan även i Vita huset. När manusförfattaren och skaparen Aaron Sorkin lämnade serien efter den fjärde säsongen så famlade den rätt vilt i mörkret. Det tog ett tag (ca en halv säsong) innan den kom på fötter igen. Detta kändes rätt så tungt när jag följde serien på tv, men nu kan jag relativt snabbt ta mig igenom dessa segare avsnitten för att få njuta av den otroliga återhämtningen som serien faktiskt - mot de flesta odds - lyckades göra. Vita huset är fortfarande den mest välskrivna och starkaste tv-serie jag sett, något som glädjande nog bekräftas nu när jag ser om serien igen.

Ett rätt lyckat resultat efter att ha lekt lite i “studion” (dvs. omslagspapper, skrivbordslampa och köksbord). Gillar speciellt skiftningen mellan förgrund och bakgrund. Det blev en bra toning.

Fredrik Reinfeldt har lågt förtroende och Mona Sahlin har högt förtroende. Reinfeldt är en av få partiledare som faktiskt har genomfört många av de saker han lovade göra i valrörelsen - oavsett hur impopulära de än må vara. Sahlin har…inte gjort någonting jag direkt kan komma på. Att få högt förtroende för inaktivitet kan nog bara hända i Sverige, där lagom är måttstocken varvid allting mäts. Visst har Reinfeldts regering dragits med diverse klantskallar som borde insett bättre. Fast indignationen verkar fortfarande ha mer att göra med reformer än med ministerstrul. Samma reformer (m) gick till val på. Detta kanske borde lära folk att allmänbilda sig inför ett val, där man som allra minst kan begära att man ska veta vad man lägger sin röst på. Att gnälla i efterhand gör ju enbart att man framställs som okunnig och dum.

Jag och Anna smygstartade vår julklappsutdelning när vi förra helgen köpte Argon iNet Radio till oss själva i julklapp. Nu i morse kopplade vi in den (som de upptagna människor vi är hade vi naturligtvis inte tid förra veckan att göra det). Den funkar riktigt bra. Istället för de vanliga trista, svenska radiokanalerna får man istället in all världens radiokanaler. Riktigt häftigt, speciellt som allt sköts trådlöst. Detta är en perfekt liten köksradio som kommer att skänka oss mycket nöje en lång tid framöver. Radion rekommenderas varmt, speciellt då den dessutom tydligen ska kunna spela upp musik från datorn trådlöst.

Är det bara jag som tycker att Julia Roberts på senare år börjat likna Howard the Duck mer och mer? Jag antar att det är priset man får betala för att fortsätta vara vacker i Hollywood.

Det här är sorgligt, tråkigt och riktigt bedrövligt; Jukebox stänger. Inte för att det är just Jukebox som stänger, vilket i sig är synd och skam, utan sett i ett vidare perspektiv så är detta riktigt dåligt för Malmö. Själv kan jag förvisso inte påstå att jag varit särdeles duktig på att stödja de lokala småbutikerna, men det är alltid lätt att vara efterklok. Skivbolagen anpassar sig inte till marknaden med vettig prisnivå, konsumenterna vill hellre få lättåtkomliga mp3:or trots den mediokra ljudkvalitén och i slutändan drabbas musikfantasterna. Mp3 och dess gelikar är ett fruktansvärt följe. Visst, det är fullkomligt briljant för sådana saker som podcasts eller brända skivor till bilen - där kvalitén spelar mindre roll - men det försvinner så mycket rymd och dynamik vid komprimeringen om man verkligen vill lyssna på musiken. För jag är en sådan person som emellanåt vill slänga på en platta, luta mig tillbaka i soffa, sluta ögonen, och ta in musiken. Inte slölyssna i bakgrunden utan sätta musiken i centrum. När slutade egentligen folk att spisa plattor? Nu när man är omgiven av musik överallt tycker jag det är ännu viktigare att försöka få lite kvalitetsstund med stereon hemma. Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. Att Jukebox nu stänger är ett tydligt steg i fel riktning.

Topplistor är alltid kul, så därför tänkte jag sammanställa en med de bästa skivorna som jag köpt under detta året. Detta innebär inte att skivorna är inspelade eller släppta under 2007, utan enbart att det var året då jag köpte och upptäckte deras storhet.

5. The Essential - Dolly Parton
Efter en välskriven och intressant artikel i en dagstidning (minns inte vilken) i våras blev jag nyfiken på denna artist. Har tidigare enbart fnyst åt såväl Dolly som hela country-genren. Detta ångrar jag nu, då jag upptäckt såväl henne som flertalet andra riktigt bra artister inom denna genre. Denna platta är en bra samling att börja med då den spänner över hela hennes karriär och dessutom har en informativ booklet.

4. These Streets - Paolo Nutini
En ung skotte som gjort en alldeles förträfflig platta. Detta var en av dessa udda lyckträffar när man impulshandlar en skiva efter omslagets estetik, helt utan att veta något annat än att man gillar omslaget.

3. Greetings From Asbury Park - Bruce Springsteen
Ja, jag vet. Men Bruce har hittills inte lyckats fånga mitt intresse (har dessutom lyssnat på ett par andra plattor av honom utan att fastna). Dock har han med denna tidiga platta en enorm spelglädje. Såväl han som bandet spelar som om detta är sista chansen att få ur sig alla de toner, melodier och texter som ryms inom dem. Resultatet är en platta som sprudlar av energi, där Bruce nästan tävlar med musikerna om att hinna få ur sig så mycket som möjligt innan låtarna tar slut. Synd att inte fler plattor kunde innehålla denna energin och spelglädjen. Då hade jag kanske även fastnat för andra plattor av the Boss. Som det är nu är fortfarande GFAP den enda plattan som lyckats fånga mitt totala intresse.

2. Till the Sun Turns Black - Ray LaMontagne
En underbar singer-songwriter som gjort en helt makalös platta. Varje låt är en fullträff och LaMontagnes röst ger mig emellanåt gåshud - utan homoerotiska undertoner. Hans sång är bara helt fenomenal och materialet är riktigt, riktigt starkt. Det är tillbakalutat och försiktigt, alltid pockande på ens uppmärksamhet och hela tiden riskerar den bräckliga ytan att brisera och explodera - men hålls alltid tillbaka vilket gör att man sitter på helspänn.

1. The Reminder - Feist
Denna kanadensiska sångfågel har gjort den bästa plattan 2007. Med en dynamisk och varierad platta tröttnar man inte utan varje låt står för sig själv. Inga utfyllnadslåtar för sakens skull, alltså. Härligheten i The Reminder är svår att förklara i ord och bör sålunda lyssnas på för att förstås. Så gör det.

För ett tag sedan skaffade jag mig Hi-Fi Klubbens DAB-radio - som tar emot digitala sändningar. Detta är en riktigt bra idé men som givetvis har sjabblats bort av staten, eftersom man nu bestämt sig för att lägga av med DAB-sändningar - utan att ens ha gjort något riktigt försök att lansera tekniken. Tur då att jag får in dansk DAB-radio, som är tio gånger bättre än den bleka, urvattnade svenska varianten. I alla fall. Nu verkar det vara dags igen att investera i en av Hi-Fi Klubbens förnämliga produkter; nämligen deras nylanserade iNet 1 Radio. Att få tillgång till internets alla radiokanaler utan att behöva gå omvägen via datorn verkar vara så smidigt att det faktiskt var Anna som tyckte vi skulle skaffa en. Gissa om jag var svårövertalad?