Efter valförlusten ‘06 erkände Mona Sahlin att man misslyckats med att förklara sossarnas jobbpolitik och att man visst hade en arbetslinje, hur osynlig den än må ha varit innan valet. Denna jobbpolitik skulle man nu bli bättre på att förklara fram tills nästa val. Visserligen har de fortfarande 2 år på sig, men i och med den s.k. “superveckan” där fyra debatter avlöste varandra så såg åtminstone jag det som en ganska naturlig startpunkt för att förklara vad sossarna vill, jobbmässigt. Så blev dock inte fallet. Istället var de väldigt duktiga på att förklara allt de skulle göra för den som är arbetslös. Höjda bidrag, lägre avgifter och liknande åtgärder. Precis som inför förra valet så lät det som att arbetslösheten på något sätt är ett permanent tillstånd, omöjligt att ta sig ur. Sossarna verkar försöka vinna på envishet; funkade det inte förra gången så kanske det funkar om vi kör samma sak en gång till.

Det må vara kraftfullt retoriskt sett, men jag kan inte låta bli att känna ett måttligt sting av irritation var gång en socialdemokrat föraktfullt fnyser åt en borgerlig politiker att deras åtgärder tvingat en halv miljon (eller hur mycket det nu är) ur a-kassan. När hände detta? Jag trodde att det var vuxna människor vi pratade om. Denna halva miljon har väl inte tvingats till något. De har fattat ett beslut som de myndiga människor de är, utan tvång. Däremot har borgarna höjt avgiften, men knappast tvingat någon ur a-kassan. Det vore synnerligen märkligt om de tvingar folk ur någonting som de försökt få igenom en obligatorisk anslutning till. Fast det är klart. Retoriskt sett är det rätt. Hur irriterande det än må vara.

Jag måste erkänna att jag är ganska så imponerad av Fredrik Reinfeldt och den borgerliga regeringen. Ja, ni läste rätt; jag är imponerad. För det är i sanning en bedrift att lyckas göra så mycket fel på så kort tid som alliansen har lyckats med. Jag är säker på att Göran Persson sitter och gråter av lycka. Samtliga hans fadäser under regeringstiden är som bortblåsta av de senaste årens klavertramp från borgarna. Jag är nästintill övertygad om att sossarna åter tar makten 2010, utan att egentligen behöva presentera någonting av vikt eller ens ett valmanifest. För vem behöver vänner med fiender som Reinfeldt & Co.? Inte ens en stor andel av de borgerliga väljarna (mig själv inkluderad) tror att alliansen kommer att vinna valet 2010. Vi gick mot strålande tider och en fin framtid 2006, när oket Persson äntligen var borta.

Det som känns så hopplöst är att man inför varje val tvingas välja mellan pest och kolera. Det är sällan jag fått lägga min röst på någon jag tror på. Oftare har jag röstat mot någon annan. Som vid förra valet. Mer handlade detta om att rösta mot ordförande Persson än för alliansen (även om det ska erkännas att de ändå lyckats få igenom en hel del vettiga saker). Jag har dock svårt att se att jag kan rösta på Mona Sahlin i nästa val. Jag får nämligen samma känsla av henne som av Nicole Kidman. Hon är en duktig skådespelerska men jag känner noll förtroende och tillit för henne som person då jag uppfattar henne som falsk och oärlig. I Kidmans fall har detta lite, eller snarare ingen inverkan på mitt liv, men Sahlin som statsminister får ju direkta påföljder på mitt eget liv. Hon kommer nog att bli statsminister 2010, men utan min röst.

Även om det är många saker som inte fungerar i USA:s politiska system så finns det en del bra aspekter som jag gärna skulle vilja se i Sverige, däribland möjligheten att mer direkt kunna ställa politiker till svars för sina handlingar. Här kan de ju alltid gömma sig bakom partiet i och med den svaga traditionen av personval. Jag saknar det faktum att ingen behöver stå till svars eller ta något som helst eget ansvar i Sverige. Allt är samhällets, partiets eller andra undanflykters fel. Aldrig ens eget. Individen är alltid offer för omständigheterna och därmed aldrig ansvarig för sina egna handlingar.

Första avsnittet i SVT:s Världens konflikter har nu visats. Första avsnittet avhandlade konflikten i Tjetjenien. Jag är besviken. Istället för att, som utlovat, förklara konflikten och dess uppkomst så ägnades mer tid åt en längre intervju med en tjetjen och hans liv. Visst, det är hemskt. Krig är hemskt. Men detta personliga perspektiv hjälpte inte till ett jota för att förklara uppkomsten av kriget. Alltså slösades merparten av programtiden bort på “ovidkommande” information. Jag hade mycket hellre sett en fokusering på själva konflikten (som ju titeln på programmet antyder) med ett makroperspektiv på händelseförloppet - historiskt, ekonomiskt och politiskt. Tyvärr verkar inte detta vara syftet med programmet. Förhoppningvis är de övriga 7 avsnitten i serien koncentrerade på konflikten istället. Men det kan vara för mycket att hoppas på. Gör om, gör rätt SVT.

Det har kommit en ny “undersökning” som skickats ut till lärare för att testa deras kunskaper om förintelsen. Dock har den redan blivit ifrågasatt. Tyvärr känns det mest som att frågorna vinklats just för att lärarna ska svara fel och därmed kan undersökningen legitimera sig själv. Fast vad vet jag? Lärare i t.ex. matematik ska kanske kunna svara på vad Porrajmos är. Med tanke på den enorma mängd med litteratur som skrivits om andra världskriget så tycker åtminstone jag att man, om man verkligen hade för avsikt att kontrollera lärarnas allmänbildning, utformat provet med mer generella frågor kring förintelsen, istället för de frågor som nu ställdes.

Uppdaterat 21/8: Tydligen håller DN med mig. En bra sammanfattning av hur man kan ge sig självberättigande genom att manipulera med statistik.

Forum för levande historia begår en synd som många andra begått tidigare. Exemplen är otaliga på myndigheter, partier, företag och organisationer som ställer ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen.

Det som gör saken allvarligare den här gången är att ämnet är så viktigt. Det är ovärdigt att förvandla miljontals människor död och lidande till spetsfundigheter som ska få myndigheten själv att framstå som betydelsefull. För naturligtvis är det detta som är ärendet. Om lärare är okunniga, så behövs Forum för levande historia.

Ful fint för god sak, DN, 21/8

Kan jag snälla, söta rara få läsa en krönika/nyhet som berör OS-invigningen utan att man ska anmärka på den nationalistiska yran som rådde den kvällen? Det är så skenheligt och riktigt kortsynt, när förståsigpåare och lustiga krönikörer försöker smälla Kina på fingrarna för att de - ve o fasa - anspelade på nationalistiska tendenser vid invigningen. Till alla dessa krönikörer och s.k. journalister vill jag ställa följande, öppna fråga; vilket värdland har inte slagit sig på det nationalistiska bröstet vid en OS-invigning? Så kliv ner från era höga hästar och inse att Kinas nationalyra inte på något sätt är något som skiljer sig från alla andra värdländers diton genom tiderna. Bara för att Sverige, som ensamt land i världen, skyr allt vad hyllande av den egna kulturen och nationen heter så innebär inte detta att sveriges förhållningssätt skulle vara det rätta. Speciellt som samma krönikörer/journalister sedan inte har några som helst problem att fälla en nationalistisk glädjetår när någon svensk tar medalj under samma OS.

Kan man inte göra en sak åt gången? Först så ska tydligen FRA-lagen ha tillkommit för att man ska kunna spana på ryssen. Visst, att hota med ryssen är ju alltid populärt att ta till som slagträ. Men om ryssen nu är så farlig, varför i all fridens dar håller man i så fall kurser i säkerhetspolitik i sverige - för ryssar? Jag antar att det någonstans finns en fullständigt logisk förklaring.

Generaldirektören för FRA, Ingvar Åkesson, har satt sitt namn på debattartikeln FRA kan inte spana på folket i dagens SvD. Som alla andra förespråkare för FRA-debaclet så missar han målet med flera mil. Han hävdar att de nu är hårdare styrda än innan, vilket är fullkomligt ointressant för de som är mot lagen, eftersom de inte vill ha avlyssningen överhuvudtaget - begränsad eller ej. Sedan kommer det gamla retoriska knepet att utmåla motståndarna som bestialiska vildar:

Vi trakasseras skriftligt och muntligt. Med­arbetare och deras familjer utsätts för hot, till och med hot om våld. Hur kan debattörer som värnar demokrati och integritet välja sådana uttryckssätt?

Han klumpar alltså ihop samtliga som är emot FRA och odlar bilden av att alla hotar anställda vid FRA. Detta är givetvis nonsens. Lika mycket som jag tar avstånd från FRA-lagen så tar jag avstånd från de som på detta sätt behandlar andra människor. Fast retoriskt är det ju mycket lättare att argumentera för sin sak om man kan påstå att motståndarsidan är sämre människor.

Ett ytterligt fåtal meddelanden träffas av sökbegreppen. De andra meddelandena lagras inte i någon som helst form utan passerar oåterkalleligt och kan inte rekonstrueras. Många tycks ändå tro att FRA:s personal kommer att lyssna på och läsa allt. Hur detta skulle kunna vara genomförbart för en organisation med ett fåtal analytiker förefaller man dock inte vilja reflektera över.

Att man inte lagrar det man inte vill ha är inte heller något att bli upprörd över. Att man överhuvudtaget får välja ut vad man vill ha är däremot något att bli fly förbannad över. Antalet anställda kan snabbt ändras om man nu skulle vilja granska mer data. Se t.ex. på de gigantiska övervakningsapparater som förekommit genom historien i mindre demokratiska samhällen . Dessutom är ju detta ingen manuell process som sköts av FRA:s anställda utan FRA:s datorer kan ju hämta all information för vidare sållning.

Ingvar Åkesson tycker det är bra med reglering och begränsning av massövervakningen. Jag tycker det vore bättre om det inte hade behövts överhuvudtaget eftersom det hade inneburit att massövervakningen inte existerade. För problemet kvarstår ju att kriterierna för vad FRA ska söka efter kan ändras. Argumentet “men jag har ju rent mjöl i påsen, så jag har inget att dölja” fungerar ju enbart till den dagen då myndigheterna bestämmer sig för att det som var ok igår är misstänkt imorgon.

Förbättringar av integriteten gagnar oss alla. En livlig debatt också – om argumenten är sakliga.

Detta håller jag fullständigt med om. En klar förbättring av integriteten vore ju om den nya FRA-lagen förpassas till den odemokratiska skrothög där den hör hemma. En livlig debatt med sakliga argument  hade också varit välkommet. För hittills har inga argument för massavlyssning varit sakliga.

Svenska politiker agerar ibland så verklighetsfrämmande att det snarare för tankarna till den brittiska adelns världsfrånvända beteende för hundratalet år sedan än en modern stats folkvalda. En rätt kul (för utomstående, pinsam för berörda) händelse har inträffat i och med centerns kommunikationschefs agerande mot en enskild bloggare som varit kritisk mot FRA-lagen och dess förespråkare.

Richard Slätt, journalist på Strix och bloggare, har skrivit negativt om FRA. Detta gillade inte centern som genom kommunikationschef Lena Forsman skrev till Slätts chef på Strix och i praktiken bad honom sätta munkavel på Slätt. I sin naivitet och oförmåga att förstå det nya mediets krafter trodde hon detta skulle hjälpa. Slätts chef påminde henne om att Sverige än så länge har yttrandefrihet och givetvis publicerade herr Slätt sedan hennes korrespondens med sin chef för hela världen. Därefter rullar karusellen på då bl. a. DN plockar upp händelsen och detta lilla mail får tyngd i riksmedias bevakning. Hur kan detta händelseförlopp sättas i rullning av en kommunikationschef? Underhållande men samtidigt skrämmande när kommunikatörer inte kan kommunicera.

29 år gammal och politiskt desillusionerad. Trodde att detta var över för en sisådär 15 år sedan, men tydligen inte. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra i valet 2010. Den 18 juni 2008 omöjliggjorde ju alliansen sina möjligheter för mig att rösta på dem igen. Kommer jag att ha besinnat mig tills 2010, eller kommer jag fortfarande minnas? Svårt att säga, ärligt talat. Jag vet ju att i sinnesstämningen jag är i nu skulle jag aldrig rösta borgerligt igen. Fast aldrig är en lång tid. Dock ser jag ingen utväg just nu än att lägga en blankröst vid nästa val. För tro inte att sossarna är bättre än borgarna när det kommer till övervakning av medborgaren. Ånej, de ville också ha igenom FRA-lagen, men enbart med lite andra premisser. Miljöpartiet hade varit en möjlighet, om det inte varit för att de på ett par punkter skiljer sig starkt från min egen övertygelse.  Så blankröst är just nu enda alternativet.