Jag har varit frånvarande ett tag nu. Främst på denna bloggen, vilket kanske inte är så bra med tanke på att det liksom krävs att jag ska vara närvarande för att något ska hända här. Till viss del beror detta, som alltid, på jobbet som tar så mycket tid att fritiden hellre ägnas åt annat än att spendera även den framför datorn. Den större boven i dramat är dock tudelad  - dels min nya lilla VOX, samt att jag uppfyllt en mycket gammal pojkdröm -  att äga min alldeles egna Fender. Ett habegär som har legat i bakhuvudet ända sedan jag i prepuberteten såg Bruce Springsteen i musikvideon till Born in the USA så har jag velat ha en. Och nu har jag det! Jag har gjort slag i saken och skaffat mig min alldeles egna Lite Ash Telecaster. Så min fritid är alldeles för upptagen just nu för att ägna mig åt något så världsligt som att skriva i en blogg som bara ett fåtal läser. Vem vill hålla på med sånt när man istället kan ägna fritiden åt att spela på en tele? Till och med mitt fotograferande har stått stilla på grund av guran. Fast det kanske det blir ändring på, eftersom jag funderar på att börja plåta lite produktbilder av den. Lycka är en egen Fender.

Sitter nu i inledningsskedet med att föra över alla våra skivor som mp3:or till datorn. Det är ett antal hundra stycken så det kommer att ta sin lilla tid. Dessutom har jag de senaste månaderna börjat köpa, samt lyssna på, allt fler plattor. Det är kul att lyssna på musik igen. Det främsta skälet är mina Ikon 2. De gör lyssnandet till en riktigt kul hobby. Det som var totalt överraskande var ljudskillnaden mellan inköpet och tills dess att de var fullt inspelade (ca 100 timmars speltid). Visserligen hörde jag skillnad på mina gamla B&W, men Dali:s dito var som två olika högtalare före och efter de blivit varma i kläderna. Visserligen försöker jag undvika den värsta storkonsumtionen som drabbat vårt samhälle idag, men mina Dali är inte konsumtion. Det är livskvalitet (krasst argument, givetvis, men jag är åtminstone medveten om det).

Så varför sitter jag då - när jag nu har dessa fina högtalare som jag lovordar - och för över mina plattor till det bedrövligaste av bedrövliga ljudformat? Inte är det för att lyssna hemma, utan för att ha till de tillfällen då man kanske inte är lika kräsen över ljudbilden utan enbart behöver något för att dränka ut omgivningen.

Paul Simon - Paul Simon (1972) Detta är en klassiker som jag helt har missat. Tills nu. Den remastrade utgåvan har dessutom riktigt bra ljud, vilket gör låtar som Mother and Child Reunion, Run That Body Down och Me and Julio Down by the School Yard än bättre. Detta är bättre än mycket av det du kommer få höra skvala ur radion i sommar, jag lovar.

The Blind Boys of Alabama - Spirit of the Century (2001) Med deras version av Tom Waits Down in the Hole väcktes mitt intresse för denna gospelgrupp som bildades 1939. Det var till tv-serien The Wire som dessa äldre herrar gjorde en sjuhelsikes tolkning. Resten av plattan är (nästan) lika bra. Traditionella låtar och covers blandas, men samtliga låtar får sin egen tolkning av de blinda pojkarna. Down in the Hole är dock fortfarande helt i en klass för sig och plattan införskaffades enbart på grund av den låten.

Olle Nyman - Venture (2008) Kan det vara årets bästa platta? Efter ett 20-tal genomlyssningar, där låtarna enbart blir bättre och bättre, så börjar jag fundera på om så inte kan vara fallet. Med den passande beskrivningen av hans röst som om han vore 20 och 100 på en och samma gång så är Olle unik. Stilen drar åt det amerikanska hållet och låtarna är snyggt arrade. En platta som enbart växer vid varje lyssningstillfälle är det ont om, därför vårdar jag Olle ömt.

Har skaffat nya högtalare, ett par Dali Ikon 2, som lät snorbra i affären. Väl hemma så blev jag besviken. Besviken på det grymma sätt man bara kan bli när man lagt ner väldigt mycket pengar på något som inte infriar förväntningarna. Ikon 2 har en fantastisk banddiskant, som i butiken verkligen fyllde rummet på ett otroligt sätt. Hemma lät basen odistinkt och försvann långt bak i ljudbilden medan banddiskanten visserligen gjorde sitt jobb. Fast när basen försvinner så tippar skalan över och det blir för mycket diskant, vilket kändes snopet. Så jag var på vippen att lämna tillbaka högtalarna, men jag tänkte testa en sak till; bi-wiring. Bi-wiring delar signalen genom två högtalarkablar som går in i samma port i förstärkaren, men delar sig till två kontaktpar i högtalaren. Principen är snarlik ett 2.1 system, där man skickar ut bassignalen till en subwoofer och diskant/mellanregister till två satelliter. Fast i bi-wiring sker delningen i en och samma högtalarlåda. Detta var som sagt ett sista, närmast desperat, försök. Dock vände resultatet allt till högtalarnas fördel. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle bli särskilt stor skillnad - vilket försäljaren i butiken även påpekade - men det blev som natt och dag. Helt plötsligt befann sig basen i ljudbilden igen. Inte dominerande på något sätt, men helt klart närvarande. Samtidigt fick diskanten sig en skjuts den allra sista biten och ljudbilden bredde ut sig precis som i butiken. Jag fick alltså slutligen de underbara högtalare jag ville ha. Även Anna, som normalt mest brukar himla med ögonen när jag kommer dragande med mina vilda hifi-idéer blev en övertygad bi-wire fantast. Jag har nu alltså lärt mig att det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet.

Jag och Anna smygstartade vår julklappsutdelning när vi förra helgen köpte Argon iNet Radio till oss själva i julklapp. Nu i morse kopplade vi in den (som de upptagna människor vi är hade vi naturligtvis inte tid förra veckan att göra det). Den funkar riktigt bra. Istället för de vanliga trista, svenska radiokanalerna får man istället in all världens radiokanaler. Riktigt häftigt, speciellt som allt sköts trådlöst. Detta är en perfekt liten köksradio som kommer att skänka oss mycket nöje en lång tid framöver. Radion rekommenderas varmt, speciellt då den dessutom tydligen ska kunna spela upp musik från datorn trådlöst.

Det här är sorgligt, tråkigt och riktigt bedrövligt; Jukebox stänger. Inte för att det är just Jukebox som stänger, vilket i sig är synd och skam, utan sett i ett vidare perspektiv så är detta riktigt dåligt för Malmö. Själv kan jag förvisso inte påstå att jag varit särdeles duktig på att stödja de lokala småbutikerna, men det är alltid lätt att vara efterklok. Skivbolagen anpassar sig inte till marknaden med vettig prisnivå, konsumenterna vill hellre få lättåtkomliga mp3:or trots den mediokra ljudkvalitén och i slutändan drabbas musikfantasterna. Mp3 och dess gelikar är ett fruktansvärt följe. Visst, det är fullkomligt briljant för sådana saker som podcasts eller brända skivor till bilen - där kvalitén spelar mindre roll - men det försvinner så mycket rymd och dynamik vid komprimeringen om man verkligen vill lyssna på musiken. För jag är en sådan person som emellanåt vill slänga på en platta, luta mig tillbaka i soffa, sluta ögonen, och ta in musiken. Inte slölyssna i bakgrunden utan sätta musiken i centrum. När slutade egentligen folk att spisa plattor? Nu när man är omgiven av musik överallt tycker jag det är ännu viktigare att försöka få lite kvalitetsstund med stereon hemma. Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. Att Jukebox nu stänger är ett tydligt steg i fel riktning.

Topplistor är alltid kul, så därför tänkte jag sammanställa en med de bästa skivorna som jag köpt under detta året. Detta innebär inte att skivorna är inspelade eller släppta under 2007, utan enbart att det var året då jag köpte och upptäckte deras storhet.

5. The Essential - Dolly Parton
Efter en välskriven och intressant artikel i en dagstidning (minns inte vilken) i våras blev jag nyfiken på denna artist. Har tidigare enbart fnyst åt såväl Dolly som hela country-genren. Detta ångrar jag nu, då jag upptäckt såväl henne som flertalet andra riktigt bra artister inom denna genre. Denna platta är en bra samling att börja med då den spänner över hela hennes karriär och dessutom har en informativ booklet.

4. These Streets - Paolo Nutini
En ung skotte som gjort en alldeles förträfflig platta. Detta var en av dessa udda lyckträffar när man impulshandlar en skiva efter omslagets estetik, helt utan att veta något annat än att man gillar omslaget.

3. Greetings From Asbury Park - Bruce Springsteen
Ja, jag vet. Men Bruce har hittills inte lyckats fånga mitt intresse (har dessutom lyssnat på ett par andra plattor av honom utan att fastna). Dock har han med denna tidiga platta en enorm spelglädje. Såväl han som bandet spelar som om detta är sista chansen att få ur sig alla de toner, melodier och texter som ryms inom dem. Resultatet är en platta som sprudlar av energi, där Bruce nästan tävlar med musikerna om att hinna få ur sig så mycket som möjligt innan låtarna tar slut. Synd att inte fler plattor kunde innehålla denna energin och spelglädjen. Då hade jag kanske även fastnat för andra plattor av the Boss. Som det är nu är fortfarande GFAP den enda plattan som lyckats fånga mitt totala intresse.

2. Till the Sun Turns Black - Ray LaMontagne
En underbar singer-songwriter som gjort en helt makalös platta. Varje låt är en fullträff och LaMontagnes röst ger mig emellanåt gåshud - utan homoerotiska undertoner. Hans sång är bara helt fenomenal och materialet är riktigt, riktigt starkt. Det är tillbakalutat och försiktigt, alltid pockande på ens uppmärksamhet och hela tiden riskerar den bräckliga ytan att brisera och explodera - men hålls alltid tillbaka vilket gör att man sitter på helspänn.

1. The Reminder - Feist
Denna kanadensiska sångfågel har gjort den bästa plattan 2007. Med en dynamisk och varierad platta tröttnar man inte utan varje låt står för sig själv. Inga utfyllnadslåtar för sakens skull, alltså. Härligheten i The Reminder är svår att förklara i ord och bör sålunda lyssnas på för att förstås. Så gör det.

För ett tag sedan skaffade jag mig Hi-Fi Klubbens DAB-radio - som tar emot digitala sändningar. Detta är en riktigt bra idé men som givetvis har sjabblats bort av staten, eftersom man nu bestämt sig för att lägga av med DAB-sändningar - utan att ens ha gjort något riktigt försök att lansera tekniken. Tur då att jag får in dansk DAB-radio, som är tio gånger bättre än den bleka, urvattnade svenska varianten. I alla fall. Nu verkar det vara dags igen att investera i en av Hi-Fi Klubbens förnämliga produkter; nämligen deras nylanserade iNet 1 Radio. Att få tillgång till internets alla radiokanaler utan att behöva gå omvägen via datorn verkar vara så smidigt att det faktiskt var Anna som tyckte vi skulle skaffa en. Gissa om jag var svårövertalad?

För ett bra tag sedan så använde jag mig av Pandora (nej, jag tänker inte länka) som var en utmärkt tjänst på nätet. Det var en slags smart radio, där man angav en artist/grupp och sedan så fick man en spellista skapad med den man angett och andra artister som gjort musik i samma stil. Sedan stängdes denna sajt för oss som inte bodde i USA. Anledningen var att det uppstod problem med upphovsrätt och bla, bla, bla. Samma gamla vanliga historia alltså.

Sedan, för några veckor sedan, hittade Anna Deezer. Deezer gör samma sak som Pandora, utan att ännu ha blivit spärrad av musikindustrin. Detta är en riktigt bra tjänst och betydligt bättre än internetradio där man tvingas stå ut med alltför mycket skräp.

Tips: Hitta Ray LaMontagnes cover på Crazy på Deezer. Grym version, grym sångare och hans platta Till the Sun Turns Black är en av mina absoluta favoriter detta året (tyvärr är inte Crazy med där, men väl ett gäng andra egenkomponerade mästerverk).

Detta är ett lysande koncept. Spela live på en buss. Feist gjorde en av mina favoritplattor detta året, så sitt ner och njut. Detta bryter egentligen mot min egen “regel” om att inte skapa ett inlägg enbart baserad på en vidarelänkning, men Johan blev så nyfiken när jag berättade om busskonceptet att han ville jag skulle göra det.