Det här är sorgligt, tråkigt och riktigt bedrövligt; Jukebox stänger. Inte för att det är just Jukebox som stänger, vilket i sig är synd och skam, utan sett i ett vidare perspektiv så är detta riktigt dåligt för Malmö. Själv kan jag förvisso inte påstå att jag varit särdeles duktig på att stödja de lokala småbutikerna, men det är alltid lätt att vara efterklok. Skivbolagen anpassar sig inte till marknaden med vettig prisnivå, konsumenterna vill hellre få lättåtkomliga mp3:or trots den mediokra ljudkvalitén och i slutändan drabbas musikfantasterna. Mp3 och dess gelikar är ett fruktansvärt följe. Visst, det är fullkomligt briljant för sådana saker som podcasts eller brända skivor till bilen - där kvalitén spelar mindre roll - men det försvinner så mycket rymd och dynamik vid komprimeringen om man verkligen vill lyssna på musiken. För jag är en sådan person som emellanåt vill slänga på en platta, luta mig tillbaka i soffa, sluta ögonen, och ta in musiken. Inte slölyssna i bakgrunden utan sätta musiken i centrum. När slutade egentligen folk att spisa plattor? Nu när man är omgiven av musik överallt tycker jag det är ännu viktigare att försöka få lite kvalitetsstund med stereon hemma. Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. Att Jukebox nu stänger är ett tydligt steg i fel riktning.

Beställde, som jag nämnt tidigare, säsong 4 av Vita Huset från Ginza i förra veckan. Dock blev det något strul med beställningen för efter flera dagar hade jag fortfarande inte fått något mail om att varan skickats. Efter en snabbtitt på min orderstatus på Ginza så såg jag att ordern jag lagt var helt blank - det fanns inte ett spår av information om vad jag hade beställt. Så jag skrev ett, det måste medges, aningen beskt mejl till deras kundtjänst och undrade varför jag inte blivit informerad om eventuell försening och/eller strul. Den snäsiga tonen lönade sig, för inom tjugofyra timmar hörde de av sig och bad så hemskt mycket om ursäkt. Datakrångel var vad som hänt. Som plåster på såren fick jag en rabatt på 50 kronor plus att de dessutom bjöd på frakten. Så, med hjälp av ett enda mejl lyckades jag pruta 79 kronor. Jag måste börja skriva till kundtjänster oftare.

Vi var så nära att se på en ny lägenhet idag. Fast det sprack, eller fick åtminstone skjutas på framtiden (återkom i januari blev svaret). Så, nu får vi inte se den där fyran som kanske, eller kanske inte, var vår drömlägenhet. Fast vi kanske får se den i januari och då lär ju inte mycket ha ändrats vad gäller om det är en drömlägenhet eller inte. Fram tills dess kanske vi hittar en annan drömlägenhet. Eller inte. Vi är ju trots allt väldigt tillfreds där vi bor nu, även om det givetvis skulle vara skönt med ett rum till. Som hobbyrum/bibliotek/gästrum. För det blir lite trångt med olika rumsfunktioner i en tvåa. Vi fortsätter alltså leta, men inte direkt aktivt. Vi lever ju trots allt ett rätt angenämt liv där vi är.

Så har man fått lämna in bilen på service. Och återigen står man där hjälplös och handfallen.

-Jahaja, det var pillemångmojängen som var sne’. Det blir 3500:-.
-Ok? Tja, jag antar att det var lika bra att byta den, om den nu var böjd.

För vad ska man säga? Jag kan inte ett skvatt om bilar. Så där står man vackert, med mössan i hand och bedjande blick framför desssa halvgudar till bilmekaniker och hoppas att de ska ha förbarmande över den stackars dödlige som står framför dem. För en sak jag lärt mig; det blir ännu värre om man faktiskt försöker låtsas att man vet någonting om bilar. Då kostar det av någon anledning ännu mer. Antar att det är för att man ska lära sig en läxa och inte håna de-som-vet-bättre. Nu funkar bilen igen. Gnisslet är borta och motorn spinner som en katt. Eller går som på räls. Eller vad man nu ska använda för liknelse för en bilmotor som funkar. Skönt. Det är härligt att känna att tyngden i plånboken har lättat. Det började bli lite jobbigt med alla dessa extrakilona att bära runt på.

Ansökte precis om lånelöfte på Ikanobankens sida. Inte för att vi ska köpa lägenhet, utan enbart av nyfikenhet för att se vad vi är värda. Tydligen en hel del visar det sig, till och med mer än jag antog eftersom jag gjorde ett fel i ansökningsformuläret. Där man skulle ange hyra så skrev jag in vad vi har i hyra nu, och alltså inte vad den tänkta lägenheten skulle ha i månadsavgift. Dessutom kryddade jag lånet, med ett antal hundratusen mer än prisklassen vi kollat på. Så med vår sammanlagda inkomst så är Anna och jag goda för ett lån på 1 800 000 kronor där bostadsrätten har en månadshyra på strax över 5 000 kronor. Inte för att vi någonsin skulle vilja låna så mycket. Man måste ju liksom ha något kvar att leva på också. Malmö har ockerpriser, men vad ska man göra om det är här man vill bo?

Ytliga konversationer är trevligt och användbart. Speciellt när man inte känner en människa, och aldrig har för avsikt att känna honom/henne, så är det rasande trevligt att hålla diskussionen på en lättsam nivå med friskt utbyte av plattityder. Frisörer har denna egenskapen. Var gång man går och blir klippt - av samma frisör dessutom  -  så blir det alltid samma meningslösa utbyte av vädret,  bostadssituationen i malmö och annat som inte är personligt för fem öre. Det bästa är att jag vet att om lite över en månad så gör vi om samma procedur, för tills dess har han säkert hunnit glömma allt vi sade idag.

Ibland är det kul att räkna på vår gemensamma inkomst, ibland inte. Det beror hur och på vad man räknar. Om vi enbart jämför hur mycket pengar vi båda har ut netto tillsammans, jämfört med när vi var studenter, så är det riktigt rolig räkning. Om vi istället räknar på våra räkningar var månad så är det mindre kul. Tillsammans uppgår nämligen våra räkningar till ganska exakt lika mycket pengar som Anna får ut netto. Det är inte lika roligt. Tur för Anna att vi delar på räkningarna, för annars skulle det kännas rätt meningslöst att överhuvudtaget gå till jobbet. Att räkna brutto är ännu roligare. Tills dess att man börjar räkna på hur mycket pappa staten tar var månad. Då börjar man ifrågasätta den förda politiken och helt plötsligt är man helt jäkla mörkblå och skriker ut sin avsky mot fogden och de löjligt höga skatterna i vårat avlånga land. Vilket brukar lugna sig då man återigen vänder på det och börjar räkna på det man faktiskt kan köpa, när väl räkningar och allt annat trist är betalt. Då ser livet ljust ut igen. Kanske skulle man helt enkelt sluta räkna på sin inkomst på olika sätt och sålunda undvika dessa humörsvängningar som beror på något som man helt enkelt inte kan påverka som vanlig dödlig arbetare?

Idag har hälften av sveriges sjuåringar en mobil. Hälften. Av sjuåringarna! Jag antar att argumentet är att föräldrarna vill hålla koll på var deras barn är. Jag vill bara säga en sak; om du som förälder behöver ge din sjuåring en mobil för att veta var han/hon befinner sig, då har du misslyckats totalt som förälder. Vad fasen har hänt i det här landet? Jag blir smått mörkrädd.

När den kom 1999 tyckte jag Fight Club var världens bästa film - genom tiderna. Jag skaffade den så fort den kom ut på VHS och såg den minst 15-20 gånger. När jag slutligen skaffade en dvd-spelare (runt 2001, tror jag) så var givetvis Fight Club den första filmen jag skaffade. Sedan jag skaffat den har jag sett filmen…0 gånger. Jag kunde ju redan filmen utan och innan. I fredags såg jag om filmen för första gången på ca 6 år. Vilken film! Den är [sätt in en mängd positiva adjektiv här] och - trots att jag fortfarande kunde stora drag av filmen utan och innan - väl värd sin plats på min topp 5-lista över de bästa filmerna jag någonsin sett.

Kommer ni ihåg tiden innan bloggen? Jag menar nu innan ordet myntades och alla kunde skaffa sig en blogg i ett färdigt paket. Den ljuva tiden i internets barndom då allt knackades för hand och de som hade hemsidor var tvungna att lära sig det själva. Ibland kan jag sakna denna tiden. Visst, även jag sitter här nu med ett färdigt paket där marginella förändringar behöver göras. Allt går lekande lätt och jag behöver egentligen inte tänka på kodning överhuvudtaget.

Nackdelen är ju att man nuförtiden måste prestera. Förr var man ju en cool katt bara man hade en egen hemsida. Innehållet var enbart där för att fylla ut den häftiga hemsidan med något. För man kunde ju inte lägga upp tomma sidor, oavsett hur snygga de än var. Ah, den gamla goda tiden. Det “världsomspännande datanätverket internet”, som det omnämndes i media. När internet var en klubb för inbördes beundran. Innan bloggen. Nu är det ju viktigare vad sidan fylls med, än hur den ser ut.

I början, när bloggarna började komma till Sverige, så var det fortfarande relativt lätt att sticka ut från mängden - främst för att mängden utgjordes av hundratalet personer. Nu går det inte längre. Eller rättare sagt, man måste arbeta desto hårdare för att göra det. Där är jag totalt körd. Att skriva ett inlägg, sedan “försvinna” fjorton dar och tro att någon jävel ska undra var man har blivit av händer liksom inte längre. För nu finns det tusentals bloggar som istället blir de som stjäl läsarens uppmärksamhet. Fast nu ska jag bättra mig. Det hjälpte tydligen att tappa bort bagaget.

När skeptikern.com (länkar inte, för sidan är inte relevant längre) upphörde så trodde jag först att jag nu var färdig med att skriva på nätet. Lite synd, eftersom jag hållit på i oregelbunden takt sedan 1995-96 nångång. Nu vet jag bättre. Det går att ta tigern ur djungeln, men inte djungeln ur tigern eller vad det nu är de säger. Skeptikern.se (länkar inte, för du är ju redan här eller åtminstone i en rss-läsare) har fått tillbaka min lust att skriva. Den senaste månaden har jag varit flitigare än jag varit sedan 2004. Antar att jag behövde få lite nytt perspektiv, mindre bagage samt få tillbaka lusten till att vilja skriva av mig.

Jag är här för att stanna. Så är även min fru Anna, som nu har fått en alldeles egen sida att skriva av sig på, minbubbla.com.