Jag har varit frånvarande ett tag nu. Främst på denna bloggen, vilket kanske inte är så bra med tanke på att det liksom krävs att jag ska vara närvarande för att något ska hända här. Till viss del beror detta, som alltid, på jobbet som tar så mycket tid att fritiden hellre ägnas åt annat än att spendera även den framför datorn. Den större boven i dramat är dock tudelad  - dels min nya lilla VOX, samt att jag uppfyllt en mycket gammal pojkdröm -  att äga min alldeles egna Fender. Ett habegär som har legat i bakhuvudet ända sedan jag i prepuberteten såg Bruce Springsteen i musikvideon till Born in the USA så har jag velat ha en. Och nu har jag det! Jag har gjort slag i saken och skaffat mig min alldeles egna Lite Ash Telecaster. Så min fritid är alldeles för upptagen just nu för att ägna mig åt något så världsligt som att skriva i en blogg som bara ett fåtal läser. Vem vill hålla på med sånt när man istället kan ägna fritiden åt att spela på en tele? Till och med mitt fotograferande har stått stilla på grund av guran. Fast det kanske det blir ändring på, eftersom jag funderar på att börja plåta lite produktbilder av den. Lycka är en egen Fender.

Jag önskar att mentaliteten att inte tillverka saker för att stå emot tidens tand snart ska vara förbi till förmån för äkta hantverk. Ju nyare saken är, desto känsligare och ömtåligare verkar det vara. Vårt soffbord till exempel, en (visserligen helt ologisk) rivstart gjord av Leary sittandes på bordet och revorna har förstört bordet för alltid. Hade detta varit gjort i riktig trä så hade det inte varit några problem. Att slipa om ett bord är möjligt i sådana fall - även om jag faktiskt tycker att skador på “riktiga” bord är charmigt. Det är dock inte charmigt på vårt bord, där träfinishen är ruggigt tunn och där något som ser ut som hoppressad papp döljer sig under. Träfanér kallas det. Jag har ett annat ord för det. Tro mig.

Samma sak med teknikprylar. Ju mer högteknologiska, desto känsligare verkar de bli. Jag kommer ihåg min första DVD-spelare. Oavsett hur repiga hyr-skivorna var så gick det (nästan) alltid att spela dem. Min nya spelare - där bilden visserligen är bättre, det medger jag - gillar dock inte sådana repor. Eller tumavtryck. Eller något annat som på något sätt kommit i kontakt med skivans yta. Flertalet gånger hackar skivan på grund av mikroskopiska små repor. Min gamla spelare skulle hånskrattat åt denna klena nykomling. Jag med. Om jag bara inte hade bytt ut den gamla mot den nya. Jag vill inte ens tänka hur känsliga de nya spelarna är (min “nya” har ändå några år på nacken).

Ge mig tillbaka hantverksmässigheten. Ge mig möbler som håller. Det är dags att skrota denna slit och släng-mentalitet. Börja tillverka bord som väger 100 kilo och aldrig går att flytta (jag har sett dem, jag vet att de gjordes en gång i tiden).  Ge mig möbler som fnyser åt en liten katts små krumbukter och som ser framtiden an med ett lugn som enbart kommer av vetskapen att man kommer att överleva 3:e världskriget.

Man kanske skulle bli modebloggare i alla fall? Åtminstone verkar det vara ett bra recept för många besökare. Eller inte. För vad tusan vet jag om kläder och mode? Jag har hittat en stil jag trivs med (byxor + tröja och skor - en oslagbar kombination) så jag följer ju inte direkt H&M:s skiftande kollektioner. En sak som jag däremot finner märkligt är att för att vara moderiktig så verkar du vara tvungen att klä dig precis som alla andra. Förtar inte det hela poängen med att vara modeintresserad? Då ska du väl (om du är duktig) vara spjutspetsen som sätter modet, inte den som apar efter vad de stora klädkedjorna säljer till alla dina kompisar?

Till och med det forna, galna 80-talsmodet (där vissa personer spökade ut sig så mycket de kunde, och där gränsen för hur du klädde dig hela tiden flyttades fram) finns nu som ett allt-i-ett kit på ovan nämnda klädaffär. Vari ligger då nöjet i att klä ut sig? Jag kan garantera att de som styr modet knappast sneglar på vad som är nyinkommet hos klädkedjorna. Därför är själva termen modebloggare missvisande. De skriver ju inte om modet i sig, utan enbart om de aktuella kollektioner som finns till allmän beskådan i närmaste shoppingpalats (antar jag, för vad tusan vet jag om vad de egentligen skriver om, detta är alltså helt och hållet baserat på fördomar). Själva ordet modeblogg för ju snarare tankarna till någon som reser världen runt, träffar klädskaparna och besöker cat walks för att snappa upp just modet - månaden innan den kommer till Sverige.

Avslutningsvis så måste jag ändå säga att jag förstår modebloggarnas konformitet. För hur kul är det att vara tonåring och djärvt sticka ut näsan och faktiskt våga vara annorlunda? Så jag förstår likriktningen, hur ointressant den än må vara.

Alla, eller åtminstone flertalet manliga bloggare, verkar reta sig något oerhört på Blondinbella - tonåringen med framgångsrik modeblogg. Förmodligen kommer de att reta sig ännu mer nu när hon fyller 18, och äntligen får driva sina bolag själv.  Jag vet inte riktigt vad folk retar sig på när det gäller Blondinbella. Är det för att de tycker att innehållet är mediokert, eller är det det faktum att hon tjänar bra med pengar på sin blogg?

Jag tror på det sistnämnda - även om man kanske försöker dölja sig bakom det förstnämnda. För jantelagen måste ju gälla även på internet. Bloggarna har ju inte upphävt “naturlagarna”, utan folk får ju fasen i mig inte sticka ut eller vara bättre än andra, trots att hela anledningen till att dra igång en blogg till att börja med är att man vill få en läsekrets. Men så fort någon får en större läsekrets (än andra) och därmed kan finansiera sin blogg så blir man genast granskad i sömmarna. För jag hoppas verkligen inte att de som retar sig på Blondinbella gör det på grund av att de inte gillar innehållet på bloggen. Det vore ju bara dumt då man alltid har valet att inte besöka sidan.

Vissa verkar dock inte kunna låta bli, utan måste istället försöka sig på att klumpigt bestiga sina höga hästar och analysera bloggen utifrån någon slags kvalitetskontroll och då nöjt konstatera att deras egen blogg minsann innehåller jättemycket bättre saker. Jag tror man i detta fall skall ta ett steg tillbaka, andas djupt och inse att livet innehåller så oändligt mycket mer än en snoppmätartävling med en 18-årig tjej.

Jag tycker inte att kvinnor och män är särskilt annorlunda. Förutom de mer uppenbara biologiska variationerna så är vi inte från två olika planeter. Trodde jag. Tills jag kastade ett öga i ett reklamutskick, för tidningen Chic, riktat till min fru. Om denna tidnings målgrupp är kvinnor så är de väldigt olika män. Inte en enda artikel i denna tidning hade ens en gnutta intressant information för mig. Det var väskor, skor, mode och kändisars viktminskning. Totalt ointressant. Fast när jag nämnde detta för frugan så visade det sig att inte heller hon kände igen sig i Chic. Är vi normala, eller finns det människor som finner tidningar av denna art intressant?

Miljöbil och miljöbilspremie. Jag gillar inte hela begreppet. Det får mig att tänka på kyrkans historia med avlatsbrev; “Köp dig fri från synd, köp en miljöbil. Inte nog med att Jesus förlåter dig, du får nu även 10000 tillbaka för att du varit så snäll mot miljön.”

Fri från synd? Nej. Inte riktigt. För du köper inte en miljöbil. Det är här hela begreppet fallerar. En miljöbil är ju inte en miljövänlig bil. Det finns inte något sådant - åtminstone inte i massproduktion. En miljöbil är bara en bil som dödar naturen långsammare. Visst, en miljöbil är miljövänligare än en “vanlig” bil. Men knappast miljövänlig. Problemet är att vissa verkar tro att det räcker att köpa en miljöbil så har man räddat all världens regnskog och problemet med smog över storstäderna kommer att försvinna.

Vad är lösningen? Ledsen, men den har jag inte. Tills riktiga miljöbilar finns så antar jag att folk får nöja sig med det som är lite bättre än sämst. Men tro därmed inte att du fri från synd. För miljömedvetenheten är vår nya folkreligion. Även om det slarvas med dess trossatser lika mycket som med kristendomens.

Äntligen! Nu har jag hittat ett tv-program som SVT producerar som faktiskt förtjänar den emellanåt obegripliga tv-avgiften. På kunskapskanalen visas Vad är en människa? av och med Fredrik Lindström. Detta timslånga program är enbart honom, en gäst två stolar och ett bord samt en svart bakgrund (samma stuk som kunde synas i rutan förr). Inte mycket mer. Och det behövs inte heller. Detta program är nämligen precis ett sådant program som jag förväntar mig ska göras av public service - snarare än det som normalt brukar fylla tv-rutan. I Vad är en människa? diskuterar herr Lindström och gäst vad i människans väsen som särskiljer - och förenar oss - med övriga djurvärlden. Filosofiska diskussioner och praktiska exempel varvas där den förnuftsbenägna människan (som vi gärna vill se oss) står mot den känslohandlande människan (som vi allt som oftast faktiskt är). Intressanta diskussioner garanterat fritt från den dynga som tynger public service i stort.

Samtidigt som det är otroligt skönt att renovera hemma, så är det lite frustrerande eftersom man en tid efteråt känner sig mer som gäst i sitt eget hem än något annat. Vi renoverade vardagsrummet förra veckan så nu är det ljust och fräscht, utan konstiga målarfläckar i taket för att matcha sprickorna. Tack och lov är nu även väggen i enhetlig färg istället för den orangea färgen som man kunde se under den gråa (tack vare genidraget av de forna hyresgästerna att enbart måla över 1 gång). Det tog oss drygt 2,5 år. Sedan tröttnade vi och bad hyresvärden göra renoveringen åt oss, med en höjning av hyran som resultat. Det var det värt.

Jag vet inte vad jag ska säga. Heath Ledger är död. När jag slog mig ner med tidningen vid frukostbordet på jobbet så blev jag först förvånad och sedan, givetvis, sorgsen. Sedan fick jag tillbringa 5 minuter med att försöka förklara för mina äldre kollegor vem han var. De hade med andra ord inte samma reaktion som jag på nyheten. Ledger var en kompetent skådespelare som alltid var sevärd även när inte filmen var det. Dessutom hade han en intressant framtid, med tanke på hans filmval med såväl Brokeback Mountain som kommande The Dark Knight på sin resumé. Var hade hans yrke tagit honom om 15-20 år? Jag är säker på att det hade varit en utveckling som jag med glädje hade följt. Nu får jag istället glädjas åt de filmer han gjort. Med sina blott 28 år har han ändå lyckats sätta sitt avtryck i filmhistorien, på ett sätt som är få förunnat.

Lagom till årskiftet lämnade jag facket. Av ideologiska skäl. Något jag skulle ha gjort för länge sedan. Till syvende och sist tröttnade jag på att facket smyghöjde sin egen fackavgift när regeringen beslutade om höjningen av a-kassan. Sedan lade de allt krut på att demonisera a-kassehöjningen men höll tyst om sin egen administriva avgiftshöjning. Typiskt. En annan sak som verkligen retar mig är att alla dessa arbetslösa som facket visade upp som offer i moderaternas sverige tydligen tycktes ha en permanent status som just arbetslösa. Är inte arbetslöshet en övergångsfas mellan två jobb? Inte i LO-sverige. Detta tankesätt var inte något för mig. Jag tror på individens styrka, inte kollektivets skyddande hand. Så jag lämnade facket. Till sist så kändes det helt enkelt inte rätt att å ena sidan rösta borgerligt medan man samtidigt bidrog med pengar till sossarnas kampanjkassa (har för mig att LO pumpade in 25 miljoner eller något liknande i förra årets valrörelse). Det kändes konstigt att stödja oppositionen finansiellt, särskilt med tanke på att jag aldrig gett något borgerligt parti ekonomiskt stöd. Det känns bra att ha lämnat facket. Så har man gjort något vettigt i år.