Alla, eller åtminstone flertalet manliga bloggare, verkar reta sig något oerhört på Blondinbella - tonåringen med framgångsrik modeblogg. Förmodligen kommer de att reta sig ännu mer nu när hon fyller 18, och äntligen får driva sina bolag själv.  Jag vet inte riktigt vad folk retar sig på när det gäller Blondinbella. Är det för att de tycker att innehållet är mediokert, eller är det det faktum att hon tjänar bra med pengar på sin blogg?

Jag tror på det sistnämnda - även om man kanske försöker dölja sig bakom det förstnämnda. För jantelagen måste ju gälla även på internet. Bloggarna har ju inte upphävt “naturlagarna”, utan folk får ju fasen i mig inte sticka ut eller vara bättre än andra, trots att hela anledningen till att dra igång en blogg till att börja med är att man vill få en läsekrets. Men så fort någon får en större läsekrets (än andra) och därmed kan finansiera sin blogg så blir man genast granskad i sömmarna. För jag hoppas verkligen inte att de som retar sig på Blondinbella gör det på grund av att de inte gillar innehållet på bloggen. Det vore ju bara dumt då man alltid har valet att inte besöka sidan.

Vissa verkar dock inte kunna låta bli, utan måste istället försöka sig på att klumpigt bestiga sina höga hästar och analysera bloggen utifrån någon slags kvalitetskontroll och då nöjt konstatera att deras egen blogg minsann innehåller jättemycket bättre saker. Jag tror man i detta fall skall ta ett steg tillbaka, andas djupt och inse att livet innehåller så oändligt mycket mer än en snoppmätartävling med en 18-årig tjej.

Efter att i mer än ett år haft adressen otakt.net, utan att veta vad jag ska göra med den, så har jag nu gjort slag i saken och använt den till en egen bildblogg. Tanken (vag som den må vara) är att det ska vara en strikt bildblogg och alltså inte innehålla någon text (undantaget kommentarer, om nu någon skulle vilja skriva något). Eftersom mitt fotointresse börjat rota sig rejält så känns det bra att ha ett eget skyltfönster så att även andra kan se vad jag gör. Så, otakt.net är alltså återuppstånden.

Blev ikväll medlem på Lovefilm. Visst, jag är bakåtsträvare och konservativ, men jag känner en viss skepsism för nedladdning generellt. Jag vill veta vad jag får annars får det vara. Så, därför tecknade jag medlemskap hos Lovefilm. Eftersom jag nästan helt slutat köpa filmer till förmån för tv-serier så tyckte jag detta var ett vettigt alternativ för att inte helt tappa bort mig i den cineastiska nutidsorienteringen. 2 filmer hemma samtidigt, så många filmer vi orkar med på en månad och en fast summa att betala. Det är dessutom smidigt eftersom man sköter allt via internet. Sidan är okej, även om jag gärna sett att den kunde varit mer dynamisk och att man som användare då kunnat anpassa den mer till sina egna behov. De har dock många jäkla titlar, så det lär ju ta ett tag innan man tröttnar. Den enda nackdelen som jag ser det är om man en kväll absolut vill se en viss film. Fast då finns ju fortfarande (än så länge) den lokala videobutiken kvar.

Jag och Anna smygstartade vår julklappsutdelning när vi förra helgen köpte Argon iNet Radio till oss själva i julklapp. Nu i morse kopplade vi in den (som de upptagna människor vi är hade vi naturligtvis inte tid förra veckan att göra det). Den funkar riktigt bra. Istället för de vanliga trista, svenska radiokanalerna får man istället in all världens radiokanaler. Riktigt häftigt, speciellt som allt sköts trådlöst. Detta är en perfekt liten köksradio som kommer att skänka oss mycket nöje en lång tid framöver. Radion rekommenderas varmt, speciellt då den dessutom tydligen ska kunna spela upp musik från datorn trådlöst.

För ett tag sedan skaffade jag mig Hi-Fi Klubbens DAB-radio - som tar emot digitala sändningar. Detta är en riktigt bra idé men som givetvis har sjabblats bort av staten, eftersom man nu bestämt sig för att lägga av med DAB-sändningar - utan att ens ha gjort något riktigt försök att lansera tekniken. Tur då att jag får in dansk DAB-radio, som är tio gånger bättre än den bleka, urvattnade svenska varianten. I alla fall. Nu verkar det vara dags igen att investera i en av Hi-Fi Klubbens förnämliga produkter; nämligen deras nylanserade iNet 1 Radio. Att få tillgång till internets alla radiokanaler utan att behöva gå omvägen via datorn verkar vara så smidigt att det faktiskt var Anna som tyckte vi skulle skaffa en. Gissa om jag var svårövertalad?

För ett bra tag sedan så använde jag mig av Pandora (nej, jag tänker inte länka) som var en utmärkt tjänst på nätet. Det var en slags smart radio, där man angav en artist/grupp och sedan så fick man en spellista skapad med den man angett och andra artister som gjort musik i samma stil. Sedan stängdes denna sajt för oss som inte bodde i USA. Anledningen var att det uppstod problem med upphovsrätt och bla, bla, bla. Samma gamla vanliga historia alltså.

Sedan, för några veckor sedan, hittade Anna Deezer. Deezer gör samma sak som Pandora, utan att ännu ha blivit spärrad av musikindustrin. Detta är en riktigt bra tjänst och betydligt bättre än internetradio där man tvingas stå ut med alltför mycket skräp.

Tips: Hitta Ray LaMontagnes cover på Crazy på Deezer. Grym version, grym sångare och hans platta Till the Sun Turns Black är en av mina absoluta favoriter detta året (tyvärr är inte Crazy med där, men väl ett gäng andra egenkomponerade mästerverk).

Härligt att få återuppleva gamla minnen. Har precis avslutat en runda Ice Climber på virtualnes. Jepp, det härliga gamla nintendospelet som var ett av de första jag spelade. Fast nu dog jag rätt snabbt, eftersom det tog mig ett litet tag att hitta vilka knappar som gjorde vad (instruktioner, vad är det?). Virtualnes har många, många spel. Dags att återbesöka favoriter från barndomen.

Beställde, som jag nämnt tidigare, säsong 4 av Vita Huset från Ginza i förra veckan. Dock blev det något strul med beställningen för efter flera dagar hade jag fortfarande inte fått något mail om att varan skickats. Efter en snabbtitt på min orderstatus på Ginza så såg jag att ordern jag lagt var helt blank - det fanns inte ett spår av information om vad jag hade beställt. Så jag skrev ett, det måste medges, aningen beskt mejl till deras kundtjänst och undrade varför jag inte blivit informerad om eventuell försening och/eller strul. Den snäsiga tonen lönade sig, för inom tjugofyra timmar hörde de av sig och bad så hemskt mycket om ursäkt. Datakrångel var vad som hänt. Som plåster på såren fick jag en rabatt på 50 kronor plus att de dessutom bjöd på frakten. Så, med hjälp av ett enda mejl lyckades jag pruta 79 kronor. Jag måste börja skriva till kundtjänster oftare.

Kommer ni ihåg tiden innan bloggen? Jag menar nu innan ordet myntades och alla kunde skaffa sig en blogg i ett färdigt paket. Den ljuva tiden i internets barndom då allt knackades för hand och de som hade hemsidor var tvungna att lära sig det själva. Ibland kan jag sakna denna tiden. Visst, även jag sitter här nu med ett färdigt paket där marginella förändringar behöver göras. Allt går lekande lätt och jag behöver egentligen inte tänka på kodning överhuvudtaget.

Nackdelen är ju att man nuförtiden måste prestera. Förr var man ju en cool katt bara man hade en egen hemsida. Innehållet var enbart där för att fylla ut den häftiga hemsidan med något. För man kunde ju inte lägga upp tomma sidor, oavsett hur snygga de än var. Ah, den gamla goda tiden. Det “världsomspännande datanätverket internet”, som det omnämndes i media. När internet var en klubb för inbördes beundran. Innan bloggen. Nu är det ju viktigare vad sidan fylls med, än hur den ser ut.

I början, när bloggarna började komma till Sverige, så var det fortfarande relativt lätt att sticka ut från mängden - främst för att mängden utgjordes av hundratalet personer. Nu går det inte längre. Eller rättare sagt, man måste arbeta desto hårdare för att göra det. Där är jag totalt körd. Att skriva ett inlägg, sedan “försvinna” fjorton dar och tro att någon jävel ska undra var man har blivit av händer liksom inte längre. För nu finns det tusentals bloggar som istället blir de som stjäl läsarens uppmärksamhet. Fast nu ska jag bättra mig. Det hjälpte tydligen att tappa bort bagaget.

När skeptikern.com (länkar inte, för sidan är inte relevant längre) upphörde så trodde jag först att jag nu var färdig med att skriva på nätet. Lite synd, eftersom jag hållit på i oregelbunden takt sedan 1995-96 nångång. Nu vet jag bättre. Det går att ta tigern ur djungeln, men inte djungeln ur tigern eller vad det nu är de säger. Skeptikern.se (länkar inte, för du är ju redan här eller åtminstone i en rss-läsare) har fått tillbaka min lust att skriva. Den senaste månaden har jag varit flitigare än jag varit sedan 2004. Antar att jag behövde få lite nytt perspektiv, mindre bagage samt få tillbaka lusten till att vilja skriva av mig.

Jag är här för att stanna. Så är även min fru Anna, som nu har fått en alldeles egen sida att skriva av sig på, minbubbla.com.

Detta är ett lysande koncept. Spela live på en buss. Feist gjorde en av mina favoritplattor detta året, så sitt ner och njut. Detta bryter egentligen mot min egen “regel” om att inte skapa ett inlägg enbart baserad på en vidarelänkning, men Johan blev så nyfiken när jag berättade om busskonceptet att han ville jag skulle göra det.