Vi avverkar nu i rask takt Vita huset, från början till slut. Har börjat se de första avsnitten av fjärde säsongen och för var avsnitt inser jag hur ruskigt bra serien är. Att se tv-serier på DVD har en otroligt stor fördel, vilket är att även om det kommer ett svagare avsnitt någon gång emellanåt - eller till och med två på raken - så gör det ingenting, eftersom de är en så liten del i det stora hela. Skulle man däremot se tv-serier på tv, med ett avsnitt i veckan, så blir de mer drabbade av en lågkonjunktur. Kommer ihåg 24, som jag slutade se halvvägs in i första säsongen på grund av det otroligt lata manusskrivandet. Även om jag sedan har hört att de nästföljande säsongerna ska vara riktigt bra, så har ändå min televisionsupplevelse av serien gjort mig avogt inställd till hela serien, inkluderat de nästföljande säsongerna. Detta hade förmodligen mildrats på DVD. Där hade jag bara kunnat fortsätta se även de dåliga avsnitten och sedan snabbt kunnat fortsätta in i säsong två, som då kanske vore bättre. Men så blev inte fallet och 24 är en serie som jag nog aldrig kommer att ta upp igen. Visst, denna negativa upplevelse kan ju inte helt skyllas på televisionens vecko-avsnitt. Serien i sig, samt dess manusförfattare, var ju en större orsak till aversionen.

Anledningen till att jag drar upp det här med svackor i tv-serier är för att jag vet att det kommer en sådan även i Vita huset. När manusförfattaren och skaparen Aaron Sorkin lämnade serien efter den fjärde säsongen så famlade den rätt vilt i mörkret. Det tog ett tag (ca en halv säsong) innan den kom på fötter igen. Detta kändes rätt så tungt när jag följde serien på tv, men nu kan jag relativt snabbt ta mig igenom dessa segare avsnitten för att få njuta av den otroliga återhämtningen som serien faktiskt - mot de flesta odds - lyckades göra. Vita huset är fortfarande den mest välskrivna och starkaste tv-serie jag sett, något som glädjande nog bekräftas nu när jag ser om serien igen.

Anna hittade första säsongen av Vita Huset på stan igår till en billig peng. Säsong 4 hittades senare billigt på Ginza. Resten, säsong 2, 3, 5, 6 och 7 är precis beställda från CDON. Så, summa summarum är att samtliga sju säsonger av det bästa tv har att erbjuda är på väg till oss. Varje säsong har 22 avsnitt, så 154 avsnitt totalt. Ser vi ett om dagen så har vi ändå att göra ett drygt halvår. Vilket vi inte kommer att göra. Snarare kanske vi ser 2 avsnitt i veckan. Då har vi att göra i 77 veckor. Det kommer att bli ett bra 2008, med andra ord.

Så är man igång igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men maratonhelg med Firefly/Serenity har börjat och kommer kanske att hinna avslutas ikväll. Få tv-serier håller samma klass som Firefly. Knappt inga har den rätta sammansättningen av skådespelare som upprätthåller liknande klass. Allting bäddat för succé alltså. Tills Fox kom. Då lades Firefly ner och vrålet från fansen hördes ända ut på parkeringen på närmaste scifi-konvent. Kanske. Vad vet jag? Jag var inte där. Däremot vet jag att Firefly inte borde ha lagts ner. Eller jo, det borde den naturligtvis ha gjort, men inte så tidigt. Fyra-fem säsonger hade varit nog för att var karaktär skulle fått tillräckligt med utrymme. Inte strax över ett dussin avsnitt, som verkligheten blev. Visserligen fick ju gänget en chans att komma tillbaka i och med filmen Serenity, men även om den var bra så var den inte Firefly. Kanske var det trots allt bra att serien dödades så tidigt som den gjorde. Den hann ju aldrig få någon svacka och således håller samtliga avsnitt ett högt omtittningsvärde. Vilket är anledningen till att jag och Anna återigen håller maratonhelg med Firefly, trots att vi kan serien utan och innan.

Skrev för ett tag sedan om serien Friday Night Lights, när jag precis börjat se tv-serien. Så nu tänkte jag skriva om serien efter att ha sett klart på första säsongen. Jag kan inte säga att det är den bästa tv-serie jag sett, enbart på grund av att det just nu råder högkonjunktur i förstklassiga tv-serier, men den är definitivt helt otroligt suveränt bra - utan att för den skull jämföra den med någon annan serie. Med starka karaktärer, bra manus och en skådespelarensemble som känns fullkomligt naturlig och rätt utvald i varje roll - ner till den minsta biroll - blir summan av delarna att detta är en riktigt, riktigt stark serie som känns så naturlig att man nästan glömmer bort att det inte är “på riktigt”.

Den enda egentliga invändningen jag har emot serien är att kameramannen emellanåt - och speciellt i första halvan av säsongen - lider av epilepsianfall. Det är handhållet, skakigt och med ett friskt användande av zoomen som ytterligare förstärker handskakningarna blir det emellanåt alltför påträngande och man tas stundtals nästan ur serien enbart på grund av kameraföringen. Skumt. Detta skärper dock till sig halvvägs igenom, och materialet och framförandet är av en sådan klass att man nästan kan ha överseende med detta. Nästan.

Förutom denna anmärkning är Friday Night Lights en utmärkt serie och jag kommer att få svår abstinens tills dess att andra säsongen släpps på DVD (nej, nedladdning är fortfarande inte för mig), för denna serien håller toppklass.

Skaffade för någon vecka sedan Friday Night Lights. En serie om fotboll. Nej, inte ens det. En serie om amerikansk fotboll. Hur intressant kan detta vara? Mycket, visar det sig. Två avsnitt in i serien och jag är redan fast. Trots mitt totala ointresse för sport så är serien riktigt spännande, till och med matchsekvenserna - som hittills varit försvinnande lite. Det är välspelat, med bra manus och en speciell stämning som fångar känslan av amerikana mycket bra. Det enda negativa jag egentligen kan säga om det är att den konstanta handhållna kameran kan vara påfrestande emellanåt. Stundtals är det dock stämningshöjande, men kanske inte direkt motiverat att hålla kameran hela tiden. Det ska liksom göras med lite stil och medvetenhet, annars blir det mest slappt och inte så väl genomtänkt. Detta förlåter jag dock serien för, eftersom underhållningsvärdes smäller betydligt högre än irritationsmomentet med nervös kameraman.

Det finns inget bättre än när man kommer hem efter jobbet, öppnar dörren, och ett paket ligger och väntar på en. Jag älskar att köpa film och tv-serier i nätbutiker. Jepp, jag älskar det. Såpass passionerad är jag att jag kan dra till med detta ord för att beskriva den euforiska känslan som infinner sig. Dock kan det allt som oftast uppstå irritation när man väl sätter i dvd-skivan och ska kolla på det man fått hem.

För snart nog dyker den upp. Ni vet alla vad jag pratar om; reklamen från filmbolaget som vänligt men bestämt upplyser konsumenten att piratkopiering är stöld. Denna härliga lilla snutt som de dessutom lagt till på varenda skiva, om man nu köpt en box av något slag. Jo tack, jag vet att piratkopiering är olagligt. Det är ju därför jag har köpt produkten! Att envisas med att lägga till en reklam för anti-kopieringsreklam på en köpdvd är verkligen rätt väg att gå. Skriv konsumenten på näsan att man inte litar tillräckligt mycket på honom/henne. Denna reklamfilm (som inte går att skippa, men väl att snabbspola förbi) är en av de största anledningarna till att jag skulle få för mig att vilja börja ladda ner olagligt istället. Enbart för att bolagen fortfarande inte har begripit ett dugg. Visst, på en hyrfilm tycker jag det är helt ok att man inkluderar detta (precis som man gjorde på VHS-tiden, för de som nu mot all förmodan minns detta) men inte på köpfilm. Vari ligger syftet? Att göra en konsument uppmärksam på att det finns andra som inte betalar för varan? Eller är det i själva verket riktat till den som laddat ner materialet, så att han ska få så stor ågren att han självmant traskar in på närmaste polisstation och slänger händerna i vädret?

Till filmbolagen: ta bort detta irriterande påfund från köpdvd. Det finns ingen som helst anledning att försöka rida på stora hästar. De som vill betala för något kommer att fortsätta med det, och de som inte vill kommer fortsätta snylta gratis. Ni har ju börjat motverka piratkopieringen på ett utmärkt sätt, det syns ju tydligt ifrån hollywood som kommit på en bra formula för att minska piratkopieringen. Fortsätt bara sänka kvalitén på produktionen så kan ni nog på sikt minska piratkopieringen. Keep up the good work!

Det är inte ofta jag är sjuk, men när jag väl är det så blir jag ynklig och svagare än en femåring. Fick därför möjligheten, och äran, att igår se ett avsnitt av Dawson’s Creek. Denna underbara tonårsserie som tog mig med storm när…nej, jag skämtar. Har aldrig följt serien eftersom den pretentiösa nivån ligger på osmaklighetens gräns (vilket spränger logikens gränser då jag troget följde Beverly Hills istället). Fast serien kanske inte är så verklighetsfrämmande trots allt. Var man inte själv så meningssökande och högtravande när man själv var 15-16? Vill minnas att jag och den lilla klick människor som jag umgicks med själva var lika irriterande som karaktärerna i serien. Eller? Satt inte även vi långa stunder och funderade över livet och hur vi skulle förändra världen och göra en meningsfull insats.

Jag är 28. Inte fan har jag ändrat någonting. Jag lever ett bra liv, med min fru. Trots att vi var dag går till jobbet och längtar efter helgen. När fredagen äntligen kommer så är vi så trötta att vi oftast inte orkar med någonting annat än på sin höjd att hyra en film. Lördagen blir alltså den enda, helt fria dagen i veckan eftersom vi oftast på söndagar måste städa och laga mat och fixa med bestyren inför ännu en arbetsvecka. Hamsterhjulet snurrar liksom på. Här kommer den oväntade slutklämmen som alla väntat på; jag är nöjd, lycklig och fullständigt tillfreds med denna tillvaro. Fast gå och säg det till min 16-åriga motsvarighet och gapskrattet lär inte ha väntat på sig.