Jag måste erkänna att jag är ganska så imponerad av Fredrik Reinfeldt och den borgerliga regeringen. Ja, ni läste rätt; jag är imponerad. För det är i sanning en bedrift att lyckas göra så mycket fel på så kort tid som alliansen har lyckats med. Jag är säker på att Göran Persson sitter och gråter av lycka. Samtliga hans fadäser under regeringstiden är som bortblåsta av de senaste årens klavertramp från borgarna. Jag är nästintill övertygad om att sossarna åter tar makten 2010, utan att egentligen behöva presentera någonting av vikt eller ens ett valmanifest. För vem behöver vänner med fiender som Reinfeldt & Co.? Inte ens en stor andel av de borgerliga väljarna (mig själv inkluderad) tror att alliansen kommer att vinna valet 2010. Vi gick mot strålande tider och en fin framtid 2006, när oket Persson äntligen var borta.

Det som känns så hopplöst är att man inför varje val tvingas välja mellan pest och kolera. Det är sällan jag fått lägga min röst på någon jag tror på. Oftare har jag röstat mot någon annan. Som vid förra valet. Mer handlade detta om att rösta mot ordförande Persson än för alliansen (även om det ska erkännas att de ändå lyckats få igenom en hel del vettiga saker). Jag har dock svårt att se att jag kan rösta på Mona Sahlin i nästa val. Jag får nämligen samma känsla av henne som av Nicole Kidman. Hon är en duktig skådespelerska men jag känner noll förtroende och tillit för henne som person då jag uppfattar henne som falsk och oärlig. I Kidmans fall har detta lite, eller snarare ingen inverkan på mitt liv, men Sahlin som statsminister får ju direkta påföljder på mitt eget liv. Hon kommer nog att bli statsminister 2010, men utan min röst.

Även om det är många saker som inte fungerar i USA:s politiska system så finns det en del bra aspekter som jag gärna skulle vilja se i Sverige, däribland möjligheten att mer direkt kunna ställa politiker till svars för sina handlingar. Här kan de ju alltid gömma sig bakom partiet i och med den svaga traditionen av personval. Jag saknar det faktum att ingen behöver stå till svars eller ta något som helst eget ansvar i Sverige. Allt är samhällets, partiets eller andra undanflykters fel. Aldrig ens eget. Individen är alltid offer för omständigheterna och därmed aldrig ansvarig för sina egna handlingar.