Det må vara kraftfullt retoriskt sett, men jag kan inte låta bli att känna ett måttligt sting av irritation var gång en socialdemokrat föraktfullt fnyser åt en borgerlig politiker att deras åtgärder tvingat en halv miljon (eller hur mycket det nu är) ur a-kassan. När hände detta? Jag trodde att det var vuxna människor vi pratade om. Denna halva miljon har väl inte tvingats till något. De har fattat ett beslut som de myndiga människor de är, utan tvång. Däremot har borgarna höjt avgiften, men knappast tvingat någon ur a-kassan. Det vore synnerligen märkligt om de tvingar folk ur någonting som de försökt få igenom en obligatorisk anslutning till. Fast det är klart. Retoriskt sett är det rätt. Hur irriterande det än må vara.

Sitter nu i inledningsskedet med att föra över alla våra skivor som mp3:or till datorn. Det är ett antal hundra stycken så det kommer att ta sin lilla tid. Dessutom har jag de senaste månaderna börjat köpa, samt lyssna på, allt fler plattor. Det är kul att lyssna på musik igen. Det främsta skälet är mina Ikon 2. De gör lyssnandet till en riktigt kul hobby. Det som var totalt överraskande var ljudskillnaden mellan inköpet och tills dess att de var fullt inspelade (ca 100 timmars speltid). Visserligen hörde jag skillnad på mina gamla B&W, men Dali:s dito var som två olika högtalare före och efter de blivit varma i kläderna. Visserligen försöker jag undvika den värsta storkonsumtionen som drabbat vårt samhälle idag, men mina Dali är inte konsumtion. Det är livskvalitet (krasst argument, givetvis, men jag är åtminstone medveten om det).

Så varför sitter jag då - när jag nu har dessa fina högtalare som jag lovordar - och för över mina plattor till det bedrövligaste av bedrövliga ljudformat? Inte är det för att lyssna hemma, utan för att ha till de tillfällen då man kanske inte är lika kräsen över ljudbilden utan enbart behöver något för att dränka ut omgivningen.

Jag måste erkänna att jag är ganska så imponerad av Fredrik Reinfeldt och den borgerliga regeringen. Ja, ni läste rätt; jag är imponerad. För det är i sanning en bedrift att lyckas göra så mycket fel på så kort tid som alliansen har lyckats med. Jag är säker på att Göran Persson sitter och gråter av lycka. Samtliga hans fadäser under regeringstiden är som bortblåsta av de senaste årens klavertramp från borgarna. Jag är nästintill övertygad om att sossarna åter tar makten 2010, utan att egentligen behöva presentera någonting av vikt eller ens ett valmanifest. För vem behöver vänner med fiender som Reinfeldt & Co.? Inte ens en stor andel av de borgerliga väljarna (mig själv inkluderad) tror att alliansen kommer att vinna valet 2010. Vi gick mot strålande tider och en fin framtid 2006, när oket Persson äntligen var borta.

Det som känns så hopplöst är att man inför varje val tvingas välja mellan pest och kolera. Det är sällan jag fått lägga min röst på någon jag tror på. Oftare har jag röstat mot någon annan. Som vid förra valet. Mer handlade detta om att rösta mot ordförande Persson än för alliansen (även om det ska erkännas att de ändå lyckats få igenom en hel del vettiga saker). Jag har dock svårt att se att jag kan rösta på Mona Sahlin i nästa val. Jag får nämligen samma känsla av henne som av Nicole Kidman. Hon är en duktig skådespelerska men jag känner noll förtroende och tillit för henne som person då jag uppfattar henne som falsk och oärlig. I Kidmans fall har detta lite, eller snarare ingen inverkan på mitt liv, men Sahlin som statsminister får ju direkta påföljder på mitt eget liv. Hon kommer nog att bli statsminister 2010, men utan min röst.

Även om det är många saker som inte fungerar i USA:s politiska system så finns det en del bra aspekter som jag gärna skulle vilja se i Sverige, däribland möjligheten att mer direkt kunna ställa politiker till svars för sina handlingar. Här kan de ju alltid gömma sig bakom partiet i och med den svaga traditionen av personval. Jag saknar det faktum att ingen behöver stå till svars eller ta något som helst eget ansvar i Sverige. Allt är samhällets, partiets eller andra undanflykters fel. Aldrig ens eget. Individen är alltid offer för omständigheterna och därmed aldrig ansvarig för sina egna handlingar.

Första avsnittet i SVT:s Världens konflikter har nu visats. Första avsnittet avhandlade konflikten i Tjetjenien. Jag är besviken. Istället för att, som utlovat, förklara konflikten och dess uppkomst så ägnades mer tid åt en längre intervju med en tjetjen och hans liv. Visst, det är hemskt. Krig är hemskt. Men detta personliga perspektiv hjälpte inte till ett jota för att förklara uppkomsten av kriget. Alltså slösades merparten av programtiden bort på “ovidkommande” information. Jag hade mycket hellre sett en fokusering på själva konflikten (som ju titeln på programmet antyder) med ett makroperspektiv på händelseförloppet - historiskt, ekonomiskt och politiskt. Tyvärr verkar inte detta vara syftet med programmet. Förhoppningvis är de övriga 7 avsnitten i serien koncentrerade på konflikten istället. Men det kan vara för mycket att hoppas på. Gör om, gör rätt SVT.