Jag önskar att mentaliteten att inte tillverka saker för att stå emot tidens tand snart ska vara förbi till förmån för äkta hantverk. Ju nyare saken är, desto känsligare och ömtåligare verkar det vara. Vårt soffbord till exempel, en (visserligen helt ologisk) rivstart gjord av Leary sittandes på bordet och revorna har förstört bordet för alltid. Hade detta varit gjort i riktig trä så hade det inte varit några problem. Att slipa om ett bord är möjligt i sådana fall - även om jag faktiskt tycker att skador på “riktiga” bord är charmigt. Det är dock inte charmigt på vårt bord, där träfinishen är ruggigt tunn och där något som ser ut som hoppressad papp döljer sig under. Träfanér kallas det. Jag har ett annat ord för det. Tro mig.

Samma sak med teknikprylar. Ju mer högteknologiska, desto känsligare verkar de bli. Jag kommer ihåg min första DVD-spelare. Oavsett hur repiga hyr-skivorna var så gick det (nästan) alltid att spela dem. Min nya spelare - där bilden visserligen är bättre, det medger jag - gillar dock inte sådana repor. Eller tumavtryck. Eller något annat som på något sätt kommit i kontakt med skivans yta. Flertalet gånger hackar skivan på grund av mikroskopiska små repor. Min gamla spelare skulle hånskrattat åt denna klena nykomling. Jag med. Om jag bara inte hade bytt ut den gamla mot den nya. Jag vill inte ens tänka hur känsliga de nya spelarna är (min “nya” har ändå några år på nacken).

Ge mig tillbaka hantverksmässigheten. Ge mig möbler som håller. Det är dags att skrota denna slit och släng-mentalitet. Börja tillverka bord som väger 100 kilo och aldrig går att flytta (jag har sett dem, jag vet att de gjordes en gång i tiden).  Ge mig möbler som fnyser åt en liten katts små krumbukter och som ser framtiden an med ett lugn som enbart kommer av vetskapen att man kommer att överleva 3:e världskriget.

Man kanske skulle bli modebloggare i alla fall? Åtminstone verkar det vara ett bra recept för många besökare. Eller inte. För vad tusan vet jag om kläder och mode? Jag har hittat en stil jag trivs med (byxor + tröja och skor - en oslagbar kombination) så jag följer ju inte direkt H&M:s skiftande kollektioner. En sak som jag däremot finner märkligt är att för att vara moderiktig så verkar du vara tvungen att klä dig precis som alla andra. Förtar inte det hela poängen med att vara modeintresserad? Då ska du väl (om du är duktig) vara spjutspetsen som sätter modet, inte den som apar efter vad de stora klädkedjorna säljer till alla dina kompisar?

Till och med det forna, galna 80-talsmodet (där vissa personer spökade ut sig så mycket de kunde, och där gränsen för hur du klädde dig hela tiden flyttades fram) finns nu som ett allt-i-ett kit på ovan nämnda klädaffär. Vari ligger då nöjet i att klä ut sig? Jag kan garantera att de som styr modet knappast sneglar på vad som är nyinkommet hos klädkedjorna. Därför är själva termen modebloggare missvisande. De skriver ju inte om modet i sig, utan enbart om de aktuella kollektioner som finns till allmän beskådan i närmaste shoppingpalats (antar jag, för vad tusan vet jag om vad de egentligen skriver om, detta är alltså helt och hållet baserat på fördomar). Själva ordet modeblogg för ju snarare tankarna till någon som reser världen runt, träffar klädskaparna och besöker cat walks för att snappa upp just modet - månaden innan den kommer till Sverige.

Avslutningsvis så måste jag ändå säga att jag förstår modebloggarnas konformitet. För hur kul är det att vara tonåring och djärvt sticka ut näsan och faktiskt våga vara annorlunda? Så jag förstår likriktningen, hur ointressant den än må vara.

Det har kommit en ny “undersökning” som skickats ut till lärare för att testa deras kunskaper om förintelsen. Dock har den redan blivit ifrågasatt. Tyvärr känns det mest som att frågorna vinklats just för att lärarna ska svara fel och därmed kan undersökningen legitimera sig själv. Fast vad vet jag? Lärare i t.ex. matematik ska kanske kunna svara på vad Porrajmos är. Med tanke på den enorma mängd med litteratur som skrivits om andra världskriget så tycker åtminstone jag att man, om man verkligen hade för avsikt att kontrollera lärarnas allmänbildning, utformat provet med mer generella frågor kring förintelsen, istället för de frågor som nu ställdes.

Uppdaterat 21/8: Tydligen håller DN med mig. En bra sammanfattning av hur man kan ge sig självberättigande genom att manipulera med statistik.

Forum för levande historia begår en synd som många andra begått tidigare. Exemplen är otaliga på myndigheter, partier, företag och organisationer som ställer ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen.

Det som gör saken allvarligare den här gången är att ämnet är så viktigt. Det är ovärdigt att förvandla miljontals människor död och lidande till spetsfundigheter som ska få myndigheten själv att framstå som betydelsefull. För naturligtvis är det detta som är ärendet. Om lärare är okunniga, så behövs Forum för levande historia.

Ful fint för god sak, DN, 21/8

Alla, eller åtminstone flertalet manliga bloggare, verkar reta sig något oerhört på Blondinbella - tonåringen med framgångsrik modeblogg. Förmodligen kommer de att reta sig ännu mer nu när hon fyller 18, och äntligen får driva sina bolag själv.  Jag vet inte riktigt vad folk retar sig på när det gäller Blondinbella. Är det för att de tycker att innehållet är mediokert, eller är det det faktum att hon tjänar bra med pengar på sin blogg?

Jag tror på det sistnämnda - även om man kanske försöker dölja sig bakom det förstnämnda. För jantelagen måste ju gälla även på internet. Bloggarna har ju inte upphävt “naturlagarna”, utan folk får ju fasen i mig inte sticka ut eller vara bättre än andra, trots att hela anledningen till att dra igång en blogg till att börja med är att man vill få en läsekrets. Men så fort någon får en större läsekrets (än andra) och därmed kan finansiera sin blogg så blir man genast granskad i sömmarna. För jag hoppas verkligen inte att de som retar sig på Blondinbella gör det på grund av att de inte gillar innehållet på bloggen. Det vore ju bara dumt då man alltid har valet att inte besöka sidan.

Vissa verkar dock inte kunna låta bli, utan måste istället försöka sig på att klumpigt bestiga sina höga hästar och analysera bloggen utifrån någon slags kvalitetskontroll och då nöjt konstatera att deras egen blogg minsann innehåller jättemycket bättre saker. Jag tror man i detta fall skall ta ett steg tillbaka, andas djupt och inse att livet innehåller så oändligt mycket mer än en snoppmätartävling med en 18-årig tjej.

Efter att i mer än ett år haft adressen otakt.net, utan att veta vad jag ska göra med den, så har jag nu gjort slag i saken och använt den till en egen bildblogg. Tanken (vag som den må vara) är att det ska vara en strikt bildblogg och alltså inte innehålla någon text (undantaget kommentarer, om nu någon skulle vilja skriva något). Eftersom mitt fotointresse börjat rota sig rejält så känns det bra att ha ett eget skyltfönster så att även andra kan se vad jag gör. Så, otakt.net är alltså återuppstånden.

Kan jag snälla, söta rara få läsa en krönika/nyhet som berör OS-invigningen utan att man ska anmärka på den nationalistiska yran som rådde den kvällen? Det är så skenheligt och riktigt kortsynt, när förståsigpåare och lustiga krönikörer försöker smälla Kina på fingrarna för att de - ve o fasa - anspelade på nationalistiska tendenser vid invigningen. Till alla dessa krönikörer och s.k. journalister vill jag ställa följande, öppna fråga; vilket värdland har inte slagit sig på det nationalistiska bröstet vid en OS-invigning? Så kliv ner från era höga hästar och inse att Kinas nationalyra inte på något sätt är något som skiljer sig från alla andra värdländers diton genom tiderna. Bara för att Sverige, som ensamt land i världen, skyr allt vad hyllande av den egna kulturen och nationen heter så innebär inte detta att sveriges förhållningssätt skulle vara det rätta. Speciellt som samma krönikörer/journalister sedan inte har några som helst problem att fälla en nationalistisk glädjetår när någon svensk tar medalj under samma OS.

Björn Ranelid är verkligen underbar. Han påminner om klichén om den excentriska farbrorn. Eller virrig som Professor Kalkyl i Tintin-serierna. Fast herr Ranelid är på riktigt, och därför än roligare.

En författare har nu förfasat sig över den skånska dialekten och vill portförbjuda den från offentliga sammanhang. Stollig som han är så är ändå Ranelids svar än skönare, då han replikerar: – Ska han belägga mig med yrkesförbud? Jag kommer aldrig att prata rikssvenska. Detta är en attack mot vår demokrati. Jag kan se honom framför mig, halvrufsig i håret, med ögon som har den där lite vilda blicken och en genuin upprördhet över minsta lilla sak. För allt är ju på blodigt allvar och ingenting är för trivialt för att inte bli upprörd över. Lysande underhållning.

Ge Ranelid ett eget debattprogram i televisionen. Vi behöver ett högkvalitativt underhållningsprogram i televisionen, istället för den sörja vi nu serveras.