Generaldirektören för FRA, Ingvar Åkesson, har satt sitt namn på debattartikeln FRA kan inte spana på folket i dagens SvD. Som alla andra förespråkare för FRA-debaclet så missar han målet med flera mil. Han hävdar att de nu är hårdare styrda än innan, vilket är fullkomligt ointressant för de som är mot lagen, eftersom de inte vill ha avlyssningen överhuvudtaget - begränsad eller ej. Sedan kommer det gamla retoriska knepet att utmåla motståndarna som bestialiska vildar:

Vi trakasseras skriftligt och muntligt. Med­arbetare och deras familjer utsätts för hot, till och med hot om våld. Hur kan debattörer som värnar demokrati och integritet välja sådana uttryckssätt?

Han klumpar alltså ihop samtliga som är emot FRA och odlar bilden av att alla hotar anställda vid FRA. Detta är givetvis nonsens. Lika mycket som jag tar avstånd från FRA-lagen så tar jag avstånd från de som på detta sätt behandlar andra människor. Fast retoriskt är det ju mycket lättare att argumentera för sin sak om man kan påstå att motståndarsidan är sämre människor.

Ett ytterligt fåtal meddelanden träffas av sökbegreppen. De andra meddelandena lagras inte i någon som helst form utan passerar oåterkalleligt och kan inte rekonstrueras. Många tycks ändå tro att FRA:s personal kommer att lyssna på och läsa allt. Hur detta skulle kunna vara genomförbart för en organisation med ett fåtal analytiker förefaller man dock inte vilja reflektera över.

Att man inte lagrar det man inte vill ha är inte heller något att bli upprörd över. Att man överhuvudtaget får välja ut vad man vill ha är däremot något att bli fly förbannad över. Antalet anställda kan snabbt ändras om man nu skulle vilja granska mer data. Se t.ex. på de gigantiska övervakningsapparater som förekommit genom historien i mindre demokratiska samhällen . Dessutom är ju detta ingen manuell process som sköts av FRA:s anställda utan FRA:s datorer kan ju hämta all information för vidare sållning.

Ingvar Åkesson tycker det är bra med reglering och begränsning av massövervakningen. Jag tycker det vore bättre om det inte hade behövts överhuvudtaget eftersom det hade inneburit att massövervakningen inte existerade. För problemet kvarstår ju att kriterierna för vad FRA ska söka efter kan ändras. Argumentet “men jag har ju rent mjöl i påsen, så jag har inget att dölja” fungerar ju enbart till den dagen då myndigheterna bestämmer sig för att det som var ok igår är misstänkt imorgon.

Förbättringar av integriteten gagnar oss alla. En livlig debatt också – om argumenten är sakliga.

Detta håller jag fullständigt med om. En klar förbättring av integriteten vore ju om den nya FRA-lagen förpassas till den odemokratiska skrothög där den hör hemma. En livlig debatt med sakliga argument  hade också varit välkommet. För hittills har inga argument för massavlyssning varit sakliga.

Jag tycker inte att kvinnor och män är särskilt annorlunda. Förutom de mer uppenbara biologiska variationerna så är vi inte från två olika planeter. Trodde jag. Tills jag kastade ett öga i ett reklamutskick, för tidningen Chic, riktat till min fru. Om denna tidnings målgrupp är kvinnor så är de väldigt olika män. Inte en enda artikel i denna tidning hade ens en gnutta intressant information för mig. Det var väskor, skor, mode och kändisars viktminskning. Totalt ointressant. Fast när jag nämnde detta för frugan så visade det sig att inte heller hon kände igen sig i Chic. Är vi normala, eller finns det människor som finner tidningar av denna art intressant?

Svenska politiker agerar ibland så verklighetsfrämmande att det snarare för tankarna till den brittiska adelns världsfrånvända beteende för hundratalet år sedan än en modern stats folkvalda. En rätt kul (för utomstående, pinsam för berörda) händelse har inträffat i och med centerns kommunikationschefs agerande mot en enskild bloggare som varit kritisk mot FRA-lagen och dess förespråkare.

Richard Slätt, journalist på Strix och bloggare, har skrivit negativt om FRA. Detta gillade inte centern som genom kommunikationschef Lena Forsman skrev till Slätts chef på Strix och i praktiken bad honom sätta munkavel på Slätt. I sin naivitet och oförmåga att förstå det nya mediets krafter trodde hon detta skulle hjälpa. Slätts chef påminde henne om att Sverige än så länge har yttrandefrihet och givetvis publicerade herr Slätt sedan hennes korrespondens med sin chef för hela världen. Därefter rullar karusellen på då bl. a. DN plockar upp händelsen och detta lilla mail får tyngd i riksmedias bevakning. Hur kan detta händelseförlopp sättas i rullning av en kommunikationschef? Underhållande men samtidigt skrämmande när kommunikatörer inte kan kommunicera.

29 år gammal och politiskt desillusionerad. Trodde att detta var över för en sisådär 15 år sedan, men tydligen inte. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra i valet 2010. Den 18 juni 2008 omöjliggjorde ju alliansen sina möjligheter för mig att rösta på dem igen. Kommer jag att ha besinnat mig tills 2010, eller kommer jag fortfarande minnas? Svårt att säga, ärligt talat. Jag vet ju att i sinnesstämningen jag är i nu skulle jag aldrig rösta borgerligt igen. Fast aldrig är en lång tid. Dock ser jag ingen utväg just nu än att lägga en blankröst vid nästa val. För tro inte att sossarna är bättre än borgarna när det kommer till övervakning av medborgaren. Ånej, de ville också ha igenom FRA-lagen, men enbart med lite andra premisser. Miljöpartiet hade varit en möjlighet, om det inte varit för att de på ett par punkter skiljer sig starkt från min egen övertygelse.  Så blankröst är just nu enda alternativet.

Förutom den ideologiskt felaktiga hållningen som liberalerna intar till FRA-lagen så gör de inte mer skäl att kalla sig liberaler när det kommer till utförsäljningen av statliga företag. Att som liberal hävda att statligt ägande är sämre än privat ägande är helt i linje med ideologin. Nyligen tackade regeringen nej till att statligt ägda France Telecom skulle få köpa den svenska statens andel av Telia Sonera. Helt ok ideologiskt. Fast motiveringen till att tacka nej var att budet var för lågt. Så där rök den ideologiska förankringen all världens väg. Den liberala regeringen gör sitt bästa för att urholka förtroendet från de som stödjer en liberal regering. Bra jobbat.

FRA-lagen skrämmer mig. Så till den grad att jag faktiskt idag gjorde något jag aldrig gjort innan. Jag kontaktade min riksdagsledamot och skrev följande:

Jag är uppriktigt orolig över att motionen om FRA-lagen kommer att röstas igenom i riksdagen den 18 juni.

Av vad jag har läst om förslaget så känns det mycket främmande för en liberal att kunna ställa sig bakom denna motion. Likheterna med Orwells dystopiska litteratur ligger nära till hands.

Väger friheten verkligen så lätt att vi kastar bort den i trygghetens namn? Jag oroar mig hellre för terrorister och yttre hot, än att min egen stat övervakar mig. Då är jag i sanning otrygg!

Jag ber er därför att rösta nej till FRA-lagen när omröstningen kommer upp i riksdagen. Blir lagen en realitet så ser jag ärligt talat inte någon större mening att längre rösta på något parti överhuvudtaget - för då har vi övergett demokratins grundidé. Visa att demokratin är värd att kämpa för!

Visa gärna även dina kollegor, oavsett partifärg, detta mejl och ta det på allvar. Du har en medborgares röst i din hand.

Gör något du också. Stoppa FRA-lagen!

Paul Simon - Paul Simon (1972) Detta är en klassiker som jag helt har missat. Tills nu. Den remastrade utgåvan har dessutom riktigt bra ljud, vilket gör låtar som Mother and Child Reunion, Run That Body Down och Me and Julio Down by the School Yard än bättre. Detta är bättre än mycket av det du kommer få höra skvala ur radion i sommar, jag lovar.

The Blind Boys of Alabama - Spirit of the Century (2001) Med deras version av Tom Waits Down in the Hole väcktes mitt intresse för denna gospelgrupp som bildades 1939. Det var till tv-serien The Wire som dessa äldre herrar gjorde en sjuhelsikes tolkning. Resten av plattan är (nästan) lika bra. Traditionella låtar och covers blandas, men samtliga låtar får sin egen tolkning av de blinda pojkarna. Down in the Hole är dock fortfarande helt i en klass för sig och plattan införskaffades enbart på grund av den låten.

Olle Nyman - Venture (2008) Kan det vara årets bästa platta? Efter ett 20-tal genomlyssningar, där låtarna enbart blir bättre och bättre, så börjar jag fundera på om så inte kan vara fallet. Med den passande beskrivningen av hans röst som om han vore 20 och 100 på en och samma gång så är Olle unik. Stilen drar åt det amerikanska hållet och låtarna är snyggt arrade. En platta som enbart växer vid varje lyssningstillfälle är det ont om, därför vårdar jag Olle ömt.