Vi har dragit oss i flera månader för att se Tristan och Isolde. Helt enkelt för att vi trodde det skulle vara en B-film (b som i dålig, ej i relation till budget alltså). Samtidigt ville vi ändå se den eftersom a) Anna är riktigt svag för romantiska filmer och b) jag är lika svag för kostymdrama. Nu visar det sig att vi gått och dragit ut på det helt i onödan. För detta var faktiskt ett rätt så bra kostymdrama utan större skavanker. De båda titelrollerna gestaltas väl och skådespelarna gör sina roller med trovärdighet. Till och med längden kändes helt rätt; tillräckligt lång för att ge karaktärerna svängrum samtidigt som den inte var för lång, med en massa onödig utfyllnad. För även om historien i sig är stark så är det ingen garanti för att inte filmskaparna ska sjabbla bort  ett säkert kort (något man tyvärr ser exempel på alltför ofta). Så inte i Tristan + Isolde, som härmed rekommenderas för den som är ute efter en bra matinéfilm.

Neil Gaiman tillhör mina favoriter i historieberättandets konst. När jag nu fått tillfälle att se filmatiseringen av Stardust så var naturligtvis förväntningarna rätt höga. Och de infriades. Totalt. För detta är en riktigt klassisk fantasyfilm som har allt man kan önska av genren. Förutom en riktigt vacker historia så har filmen en väl utvald skådespelarensemble och cgi-effekter som känns rätt helgjutna inom denna genre (fantasin är ju redan ett grundkrav för att en fantasyfilm ska fungera, vilket gör att dataeffekter inte känns som ett så stort hopp som de normalt gör i andra typer av filmer). Stardust känns redan första gången man ser den som att den kommer att bli en yngre generations nostalgiska återblick om tjugo år, såsom den Oändliga historien, eller Willow är för min generation. Neil Gaiman & co har lyckats med konststycket att skapa en blivande klassiker.

Samtidigt som det är otroligt skönt att renovera hemma, så är det lite frustrerande eftersom man en tid efteråt känner sig mer som gäst i sitt eget hem än något annat. Vi renoverade vardagsrummet förra veckan så nu är det ljust och fräscht, utan konstiga målarfläckar i taket för att matcha sprickorna. Tack och lov är nu även väggen i enhetlig färg istället för den orangea färgen som man kunde se under den gråa (tack vare genidraget av de forna hyresgästerna att enbart måla över 1 gång). Det tog oss drygt 2,5 år. Sedan tröttnade vi och bad hyresvärden göra renoveringen åt oss, med en höjning av hyran som resultat. Det var det värt.

[SPOILERVARNING: FORTSATT LÄSNING SKER PÅ EGEN RISK] I Will Smiths senaste, I Am Legend, döljer sig en riktigt bra film. Tyvärr försinner denna så fort mörkret kommer, bokstavligt talat. På dagen är Smiths karaktär ensam människa kvar i New York, där han jagar villebråd bland övergivna bilar. På natten kommer resten av “mänskligheten” ut. Då infinner sig genast ett stort frågetecken; varför i helvete beslöt filmskaparna att de zombieliknande människorna skulle vara helt cgi-animerade!? Det som byggts upp till en effektiv, skrämmande atmosfär blir som bortblåst när faran är så här dåligt skapad. Dessutom, kunde de inte komma på något mer logiskt skäl till att zombierna inte kunde vistas ute under dagen än att de antar några vampyrliknande egenskaper? Något så enkelt som extrem ljuskänslighet hade ju varit en betydligt mer övertygande anledning.

CGI-animering. Jäkla idiotier. Vad är det för fel på sminkade statister? Det funkade alldeles utmärkt för Danny Boyles version 28 Dagar Senare. Så varför cgi-animeringarna? Det får en mycket lyckad skräckfilm att…förlora hela skräckmomentet. I Am Legend är i övrigt en mycket lyckad film, där den psykologiska aspekten (vad händer med en människa som helt plötsligt finner sig helt ensam på jorden) får förvånansvärt stort utrymme för att vara en megamiljondollarsfilm från hollywood och Will Smith är riktigt bra i huvudrollen. Men de usla datazombierna förstör totalt filmen. Försöker man bortse från detta, eller ännu hellre; hade filmskaparna använt statister skulle denna film varit riktigt lovande. Så rara, söta, snälla Hollywood, sluta använda cgi av ren jäkla lathet!