Vi avverkar nu i rask takt Vita huset, från början till slut. Har börjat se de första avsnitten av fjärde säsongen och för var avsnitt inser jag hur ruskigt bra serien är. Att se tv-serier på DVD har en otroligt stor fördel, vilket är att även om det kommer ett svagare avsnitt någon gång emellanåt - eller till och med två på raken - så gör det ingenting, eftersom de är en så liten del i det stora hela. Skulle man däremot se tv-serier på tv, med ett avsnitt i veckan, så blir de mer drabbade av en lågkonjunktur. Kommer ihåg 24, som jag slutade se halvvägs in i första säsongen på grund av det otroligt lata manusskrivandet. Även om jag sedan har hört att de nästföljande säsongerna ska vara riktigt bra, så har ändå min televisionsupplevelse av serien gjort mig avogt inställd till hela serien, inkluderat de nästföljande säsongerna. Detta hade förmodligen mildrats på DVD. Där hade jag bara kunnat fortsätta se även de dåliga avsnitten och sedan snabbt kunnat fortsätta in i säsong två, som då kanske vore bättre. Men så blev inte fallet och 24 är en serie som jag nog aldrig kommer att ta upp igen. Visst, denna negativa upplevelse kan ju inte helt skyllas på televisionens vecko-avsnitt. Serien i sig, samt dess manusförfattare, var ju en större orsak till aversionen.

Anledningen till att jag drar upp det här med svackor i tv-serier är för att jag vet att det kommer en sådan även i Vita huset. När manusförfattaren och skaparen Aaron Sorkin lämnade serien efter den fjärde säsongen så famlade den rätt vilt i mörkret. Det tog ett tag (ca en halv säsong) innan den kom på fötter igen. Detta kändes rätt så tungt när jag följde serien på tv, men nu kan jag relativt snabbt ta mig igenom dessa segare avsnitten för att få njuta av den otroliga återhämtningen som serien faktiskt - mot de flesta odds - lyckades göra. Vita huset är fortfarande den mest välskrivna och starkaste tv-serie jag sett, något som glädjande nog bekräftas nu när jag ser om serien igen.