Filmkrönikan ska tydligen läggas ner efter denna säsongen. Själv har jag inte följt det sedan Orvar höll i det, och även då haltade upplägget rätt mycket. Problemet är ju att recensionerna, som är huvuddelen i programmet, är det minst intressanta att ta del av. Tema, djupdykningar och bevakning av filmtrender finns det inte tid till i nuvarande programupplägget, medan det ju är precis detta som man vill ta del av när man ser ett program om film. Musikbyrån är ju stundtals riktigt lysande, trots att de inte ägnar programmet åt att recensera plattor. Varför har inte filmkrönikan liknande upplägg, när detta koncept bevisligen funkar? Att se någon sitta och recensera en kommande film på svenska biografer förlorar ju allt värde då man som filmintresserad redan har läst om denna film flera månader tidigare på nätet eller i utländska filmtidningar. Ta lärdom av era andra kulturprogram, SVT, och gör om filmkrönikan från grunden. Förläng tiden till en timme, skippa recensionerna (och recensenterna) och gör ett vettigt program om film. Gör skäl för namnet public service för en gångs skull!

Ibland är det ingen hejd på dåliga idéer från Hollywood. De ger sig inte när de väl har fått vittring på möjliga inkomster och ställer sig således aldrig frågan huruvida man bör göra något enbart för pengar. För profit räknas. Kvalitet räknas enbart om det kan omvandlas som säljargument för att öka profiten.

Läste i Empire (#224) om hur producenten till en fjärde terminatorfilm slänger sig med påståendet; “this is the story everybody’s been waiting for“. Nej, det är det inte. Alla har inte hållit tummarna för att drömfabriken ska krysta ur sig ytterligare en story om mördarroboten från framtiden. Den story som alla väntade på har redan gjorts. 1984 kom The Terminator. Mycket mer än den filmen behövs inte, vilket blir desto tydligare när varje försök till uppföljare enbart blivit sämre än originalet.

Jag vet inte vad jag ska säga. Heath Ledger är död. När jag slog mig ner med tidningen vid frukostbordet på jobbet så blev jag först förvånad och sedan, givetvis, sorgsen. Sedan fick jag tillbringa 5 minuter med att försöka förklara för mina äldre kollegor vem han var. De hade med andra ord inte samma reaktion som jag på nyheten. Ledger var en kompetent skådespelare som alltid var sevärd även när inte filmen var det. Dessutom hade han en intressant framtid, med tanke på hans filmval med såväl Brokeback Mountain som kommande The Dark Knight på sin resumé. Var hade hans yrke tagit honom om 15-20 år? Jag är säker på att det hade varit en utveckling som jag med glädje hade följt. Nu får jag istället glädjas åt de filmer han gjort. Med sina blott 28 år har han ändå lyckats sätta sitt avtryck i filmhistorien, på ett sätt som är få förunnat.

Nathan Fillion. Det enda skälet till att jag blev intresserad av filmen Slither. I en sömnig småstad tas invånaren Grant Grant  (lysande namn för övrigt) över av en utomjordisk parasit och snart förvandlas stans invånare till zombieliknande värdar för parasiten. Bill Pardy (Nathan Fillion) leder en liten grupp som försöker stå emot invasionen.

Detta är en klassisk historia där inte mycket är nytt. Dock bärs filmen upp av charm, värme och humor som räcker en lång väg för att hindra filmen från att bli en i mängden. Dessutom är Nathan Fillion med, vilket givetvis borgar för att filmen ska bli sevärd. Bra skådisar i övriga roller (Grant Grant spelas av Michael Rooker, på en gång patetisk, sorglig och skrämmande) och en hög gore-faktor gör att filmen blir en riktigt underhållande b-rulle. Rekommenderas.

Lagom till årskiftet lämnade jag facket. Av ideologiska skäl. Något jag skulle ha gjort för länge sedan. Till syvende och sist tröttnade jag på att facket smyghöjde sin egen fackavgift när regeringen beslutade om höjningen av a-kassan. Sedan lade de allt krut på att demonisera a-kassehöjningen men höll tyst om sin egen administriva avgiftshöjning. Typiskt. En annan sak som verkligen retar mig är att alla dessa arbetslösa som facket visade upp som offer i moderaternas sverige tydligen tycktes ha en permanent status som just arbetslösa. Är inte arbetslöshet en övergångsfas mellan två jobb? Inte i LO-sverige. Detta tankesätt var inte något för mig. Jag tror på individens styrka, inte kollektivets skyddande hand. Så jag lämnade facket. Till sist så kändes det helt enkelt inte rätt att å ena sidan rösta borgerligt medan man samtidigt bidrog med pengar till sossarnas kampanjkassa (har för mig att LO pumpade in 25 miljoner eller något liknande i förra årets valrörelse). Det kändes konstigt att stödja oppositionen finansiellt, särskilt med tanke på att jag aldrig gett något borgerligt parti ekonomiskt stöd. Det känns bra att ha lämnat facket. Så har man gjort något vettigt i år.

Igår var jag nere i källaren och rotade fram Annas gamla leksaker. Barbiedockor, bland annat. För när vädret är trist och våren är långt borta måste man ju försöka hålla liv i fotointresset på något sätt. Dessutom har jag nu gett mig i kast med formatet RAW, som öppnar upp en hel del möjligheter.

Vi avverkar nu i rask takt Vita huset, från början till slut. Har börjat se de första avsnitten av fjärde säsongen och för var avsnitt inser jag hur ruskigt bra serien är. Att se tv-serier på DVD har en otroligt stor fördel, vilket är att även om det kommer ett svagare avsnitt någon gång emellanåt - eller till och med två på raken - så gör det ingenting, eftersom de är en så liten del i det stora hela. Skulle man däremot se tv-serier på tv, med ett avsnitt i veckan, så blir de mer drabbade av en lågkonjunktur. Kommer ihåg 24, som jag slutade se halvvägs in i första säsongen på grund av det otroligt lata manusskrivandet. Även om jag sedan har hört att de nästföljande säsongerna ska vara riktigt bra, så har ändå min televisionsupplevelse av serien gjort mig avogt inställd till hela serien, inkluderat de nästföljande säsongerna. Detta hade förmodligen mildrats på DVD. Där hade jag bara kunnat fortsätta se även de dåliga avsnitten och sedan snabbt kunnat fortsätta in i säsong två, som då kanske vore bättre. Men så blev inte fallet och 24 är en serie som jag nog aldrig kommer att ta upp igen. Visst, denna negativa upplevelse kan ju inte helt skyllas på televisionens vecko-avsnitt. Serien i sig, samt dess manusförfattare, var ju en större orsak till aversionen.

Anledningen till att jag drar upp det här med svackor i tv-serier är för att jag vet att det kommer en sådan även i Vita huset. När manusförfattaren och skaparen Aaron Sorkin lämnade serien efter den fjärde säsongen så famlade den rätt vilt i mörkret. Det tog ett tag (ca en halv säsong) innan den kom på fötter igen. Detta kändes rätt så tungt när jag följde serien på tv, men nu kan jag relativt snabbt ta mig igenom dessa segare avsnitten för att få njuta av den otroliga återhämtningen som serien faktiskt - mot de flesta odds - lyckades göra. Vita huset är fortfarande den mest välskrivna och starkaste tv-serie jag sett, något som glädjande nog bekräftas nu när jag ser om serien igen.

Ett rätt lyckat resultat efter att ha lekt lite i “studion” (dvs. omslagspapper, skrivbordslampa och köksbord). Gillar speciellt skiftningen mellan förgrund och bakgrund. Det blev en bra toning.