Det är bara David Fincher som kan göra en över två och en halv timmar lång dialogdriven film, om jakten efter en yrkesmördare där slutet redan är känt och få den att bli en av årets bästa filmer. Zodiac är den tredje filmen från Fincher som letar sig in på en topplista över mina favoritfilmer (de övriga två är Se7en och Fight Club). På rak arm kan jag inte komma på någon annan regissör som får in 3 filmer på samma lista (Kubrick kommer nära, med två). Zodiac kretsar kring utredningen av den rad mord som ägde rum under 70-talet och där en anonym person gäckade polisen genom att skicka in kryptiska brev till tidningarna. Seriemördaren åkte aldrig fast.

Filmen, som följer Robert Graysmiths maniska försök att finna mördaren, borde egentligen inte fungera. Den bygger på en sann historia (aldrig en bra idé), den är på tok för lång (men känns ändå för kort). Till och med själva uppbyggnaden av filmen frångår den klassiska uppbyggnaden som man tror sig behöva för att få till en medryckande historia. Den har egentligen allt emot sig. Detta gör filmen än mer intressant då den faktiskt fungerar så väl att man inte ens sitter och skruvar på sig överhuvudtaget medan man tittar på filmen. Jag har fått träsmak i baken av filmer som har en bråkdel av Zodiacs spellängd, så jag vet inte riktigt hur Fincher har lyckats. Men lyckats har han. Så välspelad och regisserad är filmen att direkt när filmen var slut hade jag lika gärna kunnat sätta på filmen från början igen, lika fascinerad av den en andra gång.

Zodiac är ett mästerverk. Se den. Speciellt om du, som jag, förlorat hoppet om Hollywoods kreativitet.

Det är inte ofta jag är sjuk, men när jag väl är det så blir jag ynklig och svagare än en femåring. Fick därför möjligheten, och äran, att igår se ett avsnitt av Dawson’s Creek. Denna underbara tonårsserie som tog mig med storm när…nej, jag skämtar. Har aldrig följt serien eftersom den pretentiösa nivån ligger på osmaklighetens gräns (vilket spränger logikens gränser då jag troget följde Beverly Hills istället). Fast serien kanske inte är så verklighetsfrämmande trots allt. Var man inte själv så meningssökande och högtravande när man själv var 15-16? Vill minnas att jag och den lilla klick människor som jag umgicks med själva var lika irriterande som karaktärerna i serien. Eller? Satt inte även vi långa stunder och funderade över livet och hur vi skulle förändra världen och göra en meningsfull insats.

Jag är 28. Inte fan har jag ändrat någonting. Jag lever ett bra liv, med min fru. Trots att vi var dag går till jobbet och längtar efter helgen. När fredagen äntligen kommer så är vi så trötta att vi oftast inte orkar med någonting annat än på sin höjd att hyra en film. Lördagen blir alltså den enda, helt fria dagen i veckan eftersom vi oftast på söndagar måste städa och laga mat och fixa med bestyren inför ännu en arbetsvecka. Hamsterhjulet snurrar liksom på. Här kommer den oväntade slutklämmen som alla väntat på; jag är nöjd, lycklig och fullständigt tillfreds med denna tillvaro. Fast gå och säg det till min 16-åriga motsvarighet och gapskrattet lär inte ha väntat på sig.

En av de första bilderna med nya kameran (Canon EOS 40D). Lång slutartid ledde till en spöklik bild av Anna.