Kommer ni ihåg tiden innan bloggen? Jag menar nu innan ordet myntades och alla kunde skaffa sig en blogg i ett färdigt paket. Den ljuva tiden i internets barndom då allt knackades för hand och de som hade hemsidor var tvungna att lära sig det själva. Ibland kan jag sakna denna tiden. Visst, även jag sitter här nu med ett färdigt paket där marginella förändringar behöver göras. Allt går lekande lätt och jag behöver egentligen inte tänka på kodning överhuvudtaget.

Nackdelen är ju att man nuförtiden måste prestera. Förr var man ju en cool katt bara man hade en egen hemsida. Innehållet var enbart där för att fylla ut den häftiga hemsidan med något. För man kunde ju inte lägga upp tomma sidor, oavsett hur snygga de än var. Ah, den gamla goda tiden. Det “världsomspännande datanätverket internet”, som det omnämndes i media. När internet var en klubb för inbördes beundran. Innan bloggen. Nu är det ju viktigare vad sidan fylls med, än hur den ser ut.

I början, när bloggarna började komma till Sverige, så var det fortfarande relativt lätt att sticka ut från mängden - främst för att mängden utgjordes av hundratalet personer. Nu går det inte längre. Eller rättare sagt, man måste arbeta desto hårdare för att göra det. Där är jag totalt körd. Att skriva ett inlägg, sedan “försvinna” fjorton dar och tro att någon jävel ska undra var man har blivit av händer liksom inte längre. För nu finns det tusentals bloggar som istället blir de som stjäl läsarens uppmärksamhet. Fast nu ska jag bättra mig. Det hjälpte tydligen att tappa bort bagaget.

När skeptikern.com (länkar inte, för sidan är inte relevant längre) upphörde så trodde jag först att jag nu var färdig med att skriva på nätet. Lite synd, eftersom jag hållit på i oregelbunden takt sedan 1995-96 nångång. Nu vet jag bättre. Det går att ta tigern ur djungeln, men inte djungeln ur tigern eller vad det nu är de säger. Skeptikern.se (länkar inte, för du är ju redan här eller åtminstone i en rss-läsare) har fått tillbaka min lust att skriva. Den senaste månaden har jag varit flitigare än jag varit sedan 2004. Antar att jag behövde få lite nytt perspektiv, mindre bagage samt få tillbaka lusten till att vilja skriva av mig.

Jag är här för att stanna. Så är även min fru Anna, som nu har fått en alldeles egen sida att skriva av sig på, minbubbla.com.

John McClane är tillbaka, och denna gång är han…nej, han är inte tillbaka. Och detta är inte Die Hard 4. Inte så som jag vill att den ska vara i alla fall. Borta är humorn och glimten i ögat. Vilket gör filmen råare och…mer meningslös på något sätt. Det som skiljde de första filmerna, samt till en mindre del även den tredje filmen, från andra i actiongenren var att de lättsamma skämten och smarta one-liners alltid fanns nära till hands. Så inte här. Det är tufft, tungrott och alldeles för allvarligt. Vad värre är så har de inte hittat någon bra bad guy, något som är A och O när man ska göra en actionfilm. Utan en bra antagonist så blir filmen plattare än den plattaste platt-tv. Handlingen är löjlig. Riktigt löjlig. För inte fasen går någon skurk igenom såhär mycket besvär, när det finns tusen enklare sätt att få tag i pengar på. Nej, det här duger inte. Bruce Willis gör en blek kopia av sin egen ikoniska roll; en parodi, en tragedi och sannerligen inget värt att komma ihåg när eftertexterna börjar rulla.

-Hur ska vi sälja in den här skiten?
- Det är bättre bild.
- Jo, men att gå från grynig VHS-bild till kristallklar DVD-bild är ju en sak. Men att gå från kristallklar bild till…jättekristallklar är ju inte ett lika långt steg.
- Jo, men det är ju trots allt en bättre bild.
- Skulle vi inte kunna fylla skivorna med extramaterial åtminstone, med tanke på att det får plats 10 gånger mer på skivorna?
- Nej, det är bättre bild och det kommer vi att sälja jättebra på.
- Så, man ska alltså få vaniljutgåvor trots att möjligheterna är så mycket större.
- Ja, men det är ju bättre bild. Dessutom tar vi mer betalt för dem.
- Lysande!

Detta är ett lysande koncept. Spela live på en buss. Feist gjorde en av mina favoritplattor detta året, så sitt ner och njut. Detta bryter egentligen mot min egen “regel” om att inte skapa ett inlägg enbart baserad på en vidarelänkning, men Johan blev så nyfiken när jag berättade om busskonceptet att han ville jag skulle göra det.

Hittade en svampbeklädd stock i bokskogen (Torup, Skåne - Malmöiterna vet vad jag pratar om)  som jag tänkte får tjäna som ett första test för att se hur det funkar med WordPress automatiska tumnagelskapare. Dessutom är det en rätt trevlig bild i härliga höstfärger.

Är det bara jag som tycker att Gwen Stefani blivit otroligt tråkig sedan hon gick solo? Varenda “hit” som kommit efter No Doubt har varit sämre än den föregående. Inte för att hennes band var unikt, men inte blev resultatet såhär slätstruket väl? Sololåtarna är ju rena sömnpiller. Undrar vad hon själv tycker om dem. Tycker hon verkligen att de är bra, eller vet hon att de ändå kommer att sälja bara de spelas tillräckligt ofta i radio och av Mtv? Bara en stilla undran…

Har nu läst ut Scott Kelbys ypperliga Digitalfotografi: Lär dig yrkesfotografernas hemligheter. Eftersom jag använder adjektivet (det är väl ett adjektiv?) ypperlig så kan ni nog förstå vad jag tyckte om boken. Det gjorde jag. Tyckte om den, alltså. För den är skriven kortfattat, underhållande och med fokus på användarvänlighet. Detta är tips som du direkt kan gå ut och använda dig av i ditt eget fotograferande. Inga tekniska onödigheter, utan enbart hur man ska gå tillväga för att uppnå bra resultat. En del saker var uppenbara, en del har jag vetat om sedan tidigare men en hel del var nytt och mycket nyttiga. Mycket tas givetvis upp i liknande fotoböcker, men infallsvinkeln i denna boken är fokuserad på det praktiska istället för - som annars ofta är fallet - det tekniska. Lämnar er med Scotts visdomsord till inledningen av kapitlet Fota folk som ett proffs (med underrubriken “Tips på hur du får folk att se bra ut”).

“Underrubriken till det här kapitlet säger att det handlar om hur man får folk att se så bra ut som möjligt, och det är lite missledande då det egentligen handlar om att få dina foton av människor att se bättre ut. Om du har några riktigt fula människor i dina bilder, så är det inte så mycket du kan göra för att hjälpa dessa stackars själar.”

Danny Boyle gjorde stort intryck på mig när jag såg Trainspotting första gången. Eller, kanske inte just Boyle själv, men hans film. Likaså var 28 Days Later… en riktigt bra filmupplevelse. När sedan filmtidningarna skriver upp hans senaste film Sunshine var naturligtvis förväntningarna högt uppskruvade. Tyvärr infriades de inte.

Handlingen är enkel; ett gäng ska åka till solen och spränga en bomb för att väcka liv i den döende stjärnan. Det börjar dessutom fint, med psykologisk stress och en klaustrofobisk känsla inför vad som närmast är ett kamikaze-uppdrag (även om det finns en teoretisk chans att de ska lyckas överleva uppdraget). Sedan avviker filmen från detta två tredjedelar in i handlingen, när besättningen stöter på det första uppdragets rymdskepp. Då känns det som att filmbolaget (eller någon annan med en riktigt dålig idé) tar över handlingen och styr den mot Crapville. Möjligen var detta manusförfattarens, eller Boyles ursprungliga idé, men resultatet blir att filmens logiska fortsättning byts ut mot Hollywoods standardform 1A.

Det är synd att man inte fortsatte utforska de psykiska påfrestningar som resan utgör, eftersom åtminstone jag fann det betydligt mer intressant än hur resten av filmen utvecklade sig. Man får nästan känslan av att luften gick ur projektet och ingen orkade göra klart filmen som det var tänkt och att man därav slängde in en schablonmässig tredje som har väldigt lite med inledningen av filmen att göra. Danny Boyle kan bättre än såhär. Jag hoppas att nästa film infriar mina förväntningar, för Sunshine gjorde det inte.

Gick på höstpromenad runt Pildammarna igår, när jag fick se den här ensamma stackars kvisten sticka upp ur vattnet, omgivet av fallna löv.