Kommer ni ihåg tiden innan bloggen? Jag menar nu innan ordet myntades och alla kunde skaffa sig en blogg i ett färdigt paket. Den ljuva tiden i internets barndom då allt knackades för hand och de som hade hemsidor var tvungna att lära sig det själva. Ibland kan jag sakna denna tiden. Visst, även jag sitter här nu med ett färdigt paket där marginella förändringar behöver göras. Allt går lekande lätt och jag behöver egentligen inte tänka på kodning överhuvudtaget.

Nackdelen är ju att man nuförtiden måste prestera. Förr var man ju en cool katt bara man hade en egen hemsida. Innehållet var enbart där för att fylla ut den häftiga hemsidan med något. För man kunde ju inte lägga upp tomma sidor, oavsett hur snygga de än var. Ah, den gamla goda tiden. Det “världsomspännande datanätverket internet”, som det omnämndes i media. När internet var en klubb för inbördes beundran. Innan bloggen. Nu är det ju viktigare vad sidan fylls med, än hur den ser ut.

I början, när bloggarna började komma till Sverige, så var det fortfarande relativt lätt att sticka ut från mängden - främst för att mängden utgjordes av hundratalet personer. Nu går det inte längre. Eller rättare sagt, man måste arbeta desto hårdare för att göra det. Där är jag totalt körd. Att skriva ett inlägg, sedan “försvinna” fjorton dar och tro att någon jävel ska undra var man har blivit av händer liksom inte längre. För nu finns det tusentals bloggar som istället blir de som stjäl läsarens uppmärksamhet. Fast nu ska jag bättra mig. Det hjälpte tydligen att tappa bort bagaget.

När skeptikern.com (länkar inte, för sidan är inte relevant längre) upphörde så trodde jag först att jag nu var färdig med att skriva på nätet. Lite synd, eftersom jag hållit på i oregelbunden takt sedan 1995-96 nångång. Nu vet jag bättre. Det går att ta tigern ur djungeln, men inte djungeln ur tigern eller vad det nu är de säger. Skeptikern.se (länkar inte, för du är ju redan här eller åtminstone i en rss-läsare) har fått tillbaka min lust att skriva. Den senaste månaden har jag varit flitigare än jag varit sedan 2004. Antar att jag behövde få lite nytt perspektiv, mindre bagage samt få tillbaka lusten till att vilja skriva av mig.

Jag är här för att stanna. Så är även min fru Anna, som nu har fått en alldeles egen sida att skriva av sig på, minbubbla.com.