Ibland är meningslös film bra. Shoot ‘Em Up verkar, enligt första blicken, vara i rätt anda. Med en baby tagen direkt från John Woos Hard-Boiled, vilket regissören även medger, samt mycket vapen och lite dialog verkar den hamna på rätt sida dålighetens gräns. Jag hoppas att regissören Michael Davis är bättre på att hylla sina hjältar än vad Tarantino har visat med sina senaste filmer. Med tanke på Owens tidigare film, Children of Men, så är kanske detta uppföljaren? Han känner ju sig i Shoot ‘Em Up manad att skydda en kvinna och en baby, medan han tidigare skyddade en blivande mor. Långsökt? Tja, men jag kan skylla på att jag nu är trött och känner att det är dags att runda av detta inlägg. Filmen verkar hur som helst värd att kolla in.

Ja, det är jag. Eller rättare sagt; det har jag blivit den senaste tiden. Det började med Hot Dog - en überbra brittisk filmtidning. När denna mystiskt försvann fick jag byta till Empire - det näst bästa valet vad gäller (brittiska) filmtidningar. Sedan blev det en prenumeration på tidningen Foto. För fotografi är kul och har utvecklat sig till en regelrätt hobby för mig. I lösnummerutgåvor blir det även den eminenta engelska tidningen Practical Photography, som är lite mer djuplodande där Foto snarare koncentrerar sig på fotograferna. Därpå följde Hifi & Musik. Två områden som ligger mig varmt om hjärtat, sammanslagna i en tidning. Sedan måste man ju ha lite nyheter också. Vilket ledde till en söndagsprenumeration (Metro räcker långt på vardagarna) på SvD, som är lite intressantare och inte fullt så stockholmscentrerad som DN. Härtill slank även Fokus in på prenumerationslistan, eftersom en välskriven veckotidning aldrig kan bli fel. För att sedan åter knyta an till fotovärlden så blev det igår ytterligare en prenumeration; denna gång på tidningen Digitalfoto som kompletterar de två övriga på ett bra sätt. Så till syvende och sist sitter jag alltså här nu med fem prenumerationer samt ytterligare två tidningar som köps var månad som lösnummer. En rätt imponerande trave nu när jag summerar ihop dem och tänker efter.

Det här är, för att låna en engelsk fras; complete and utter bollocks! Ena stunden sitter man och suckar och väntar på att filmen ska ta slut för att i nästa skratta högt åt den pinsamma likheten som Spider-Man 3 delar med Days of our Lives i sin manusskrivning och lika eminenta framförande av denna. När skärmen inte fylls med dåligt skådespeleri och långdragna scener fylls den istället till brädden med actionscener. Actionscener som tyvärr ser ut att vara hämtade från ett dataspel gjort för cirka 3-4 år sedan. Inte bra effekter, med andra ord. Ett stort problem är att varje actionscen innehåller dessa mediokra cgi-effekter, så man har ju svårt för att känna något som helst engagemang för karaktärerna, när de (eller snarare deras stuntmän) aldrig utsätts för några riktiga stunts. Platt, intetsägande och med en story som jag inte ens brydde mig om att försöka följa. Detta är Hollywood som så många hatar, för inte någonstans kan jag finna tillstymmelse till känsla, passion eller engagemang för filmskapandet.

Som om inte detta vore nog är filmen riktigt dum. En fotograf som springer runt med pop up-blixt? What the fuck?! Det enda som Spider-Man 3  kan användas till är som varnande exempel på hur man inte ska göra film.

Först och främst vill jag klargöra att jag inte tillhör den skara som tror på en konspiration inom media, vare sig åt höger eller vänster. Däremot är det intressant att notera när man i opinionsundersökningar försöker slå på stora trumman enbart för att kunna komma åt rätt vinkling på en artikel. DN har nyligen skrivit om en opinionsundersökning, under rubriken Bottennotering för m i DN-mätning, där de försöker blåsa upp siffror och samtidigt trycka undan närmast identiska siffror som inte stödjer deras vinkling.

Moderaterna får 23,4 procent jämfört med 23,8 i septembermätningen. Det är den lägsta noteringen för partiet sedan juni 2004.
[…]
På oppositionssidan är det minustecken för samtliga tre partier, men de är så små att de inte är statistiskt säkra. Socialdemokraterna ligger fortfarande mycket högt med 44,3 procent mot 44,6 i september.

Notera det intressanta i dessa två citat, saxade från artikeln. Här är alltså moderaterna riktigt illa på det med en dramatisk (!) nedgång på 0,4 procent. Samtidigt är socialdemokraternas nedgång på 0,3 procent så liten att den inte är statistiskt säker. Hur hänger detta ihop? Det kanske trots allt är dags att börja tro på den där konspirationen trots allt.

Idag har hälften av sveriges sjuåringar en mobil. Hälften. Av sjuåringarna! Jag antar att argumentet är att föräldrarna vill hålla koll på var deras barn är. Jag vill bara säga en sak; om du som förälder behöver ge din sjuåring en mobil för att veta var han/hon befinner sig, då har du misslyckats totalt som förälder. Vad fasen har hänt i det här landet? Jag blir smått mörkrädd.

Skaffade för någon vecka sedan Friday Night Lights. En serie om fotboll. Nej, inte ens det. En serie om amerikansk fotboll. Hur intressant kan detta vara? Mycket, visar det sig. Två avsnitt in i serien och jag är redan fast. Trots mitt totala ointresse för sport så är serien riktigt spännande, till och med matchsekvenserna - som hittills varit försvinnande lite. Det är välspelat, med bra manus och en speciell stämning som fångar känslan av amerikana mycket bra. Det enda negativa jag egentligen kan säga om det är att den konstanta handhållna kameran kan vara påfrestande emellanåt. Stundtals är det dock stämningshöjande, men kanske inte direkt motiverat att hålla kameran hela tiden. Det ska liksom göras med lite stil och medvetenhet, annars blir det mest slappt och inte så väl genomtänkt. Detta förlåter jag dock serien för, eftersom underhållningsvärdes smäller betydligt högre än irritationsmomentet med nervös kameraman.

Tänkte bara dela med mig av en härlig landskapsbild från Lichtenstein, dit jag styrde kosan i augusti å jobbets vägnar. Fyra dagars kick off med tillhörande fotografering blev ett minne för livet, vilket denna bild visar rätt tydligt.

Varför är mångas (företrädesvis på den vänstra sidan i politiken) tankesätt kring s.k. “låglönejobb” att dessa på något sätt skulle vara permanenta? Regeringens arbetslöshetspolitik kan ju kritiseras, men att folk på något sätt för resten av sina liv skulle vara tvingade att enbart ha ett låglönejobb på grund av ändrade a-kassenivåer är ju ett rätt konstigt synsätt. Visserligen fullkomligt logiskt ur ett skrämselretoriskt synsätt, men rätt vansinnigt ur ett realistiskt synsätt. Undrar hur många i Sverige som går på detta retoriska knep. Förhoppningsvis få, men troligtvis alltför många.

Det finns en film jag verkligen skulle vilja ha i criterionutgåva. Criterion fokuserar ju, som alla vet (eller?) på att ge ut filmer med bra bild & ljud samt intressant extramaterial. Därför är jag mycket angelägen om att få Michael Manns mästerverk Heat i så bra utgåva som möjligt, och såvitt jag vet är Criterion bland de bästa. Det finns bara ett litet problem; Criterion har ännu inte gett ut Heat. Alltså väntar jag, men jag höjer ett varningens finger, Criterion. Jag väntar inte hur länge som helst.

När den kom 1999 tyckte jag Fight Club var världens bästa film - genom tiderna. Jag skaffade den så fort den kom ut på VHS och såg den minst 15-20 gånger. När jag slutligen skaffade en dvd-spelare (runt 2001, tror jag) så var givetvis Fight Club den första filmen jag skaffade. Sedan jag skaffat den har jag sett filmen…0 gånger. Jag kunde ju redan filmen utan och innan. I fredags såg jag om filmen för första gången på ca 6 år. Vilken film! Den är [sätt in en mängd positiva adjektiv här] och - trots att jag fortfarande kunde stora drag av filmen utan och innan - väl värd sin plats på min topp 5-lista över de bästa filmerna jag någonsin sett.