Efter valförlusten ‘06 erkände Mona Sahlin att man misslyckats med att förklara sossarnas jobbpolitik och att man visst hade en arbetslinje, hur osynlig den än må ha varit innan valet. Denna jobbpolitik skulle man nu bli bättre på att förklara fram tills nästa val. Visserligen har de fortfarande 2 år på sig, men i och med den s.k. “superveckan” där fyra debatter avlöste varandra så såg åtminstone jag det som en ganska naturlig startpunkt för att förklara vad sossarna vill, jobbmässigt. Så blev dock inte fallet. Istället var de väldigt duktiga på att förklara allt de skulle göra för den som är arbetslös. Höjda bidrag, lägre avgifter och liknande åtgärder. Precis som inför förra valet så lät det som att arbetslösheten på något sätt är ett permanent tillstånd, omöjligt att ta sig ur. Sossarna verkar försöka vinna på envishet; funkade det inte förra gången så kanske det funkar om vi kör samma sak en gång till.

Jag har varit frånvarande ett tag nu. Främst på denna bloggen, vilket kanske inte är så bra med tanke på att det liksom krävs att jag ska vara närvarande för att något ska hända här. Till viss del beror detta, som alltid, på jobbet som tar så mycket tid att fritiden hellre ägnas åt annat än att spendera även den framför datorn. Den större boven i dramat är dock tudelad  - dels min nya lilla VOX, samt att jag uppfyllt en mycket gammal pojkdröm -  att äga min alldeles egna Fender. Ett habegär som har legat i bakhuvudet ända sedan jag i prepuberteten såg Bruce Springsteen i musikvideon till Born in the USA så har jag velat ha en. Och nu har jag det! Jag har gjort slag i saken och skaffat mig min alldeles egna Lite Ash Telecaster. Så min fritid är alldeles för upptagen just nu för att ägna mig åt något så världsligt som att skriva i en blogg som bara ett fåtal läser. Vem vill hålla på med sånt när man istället kan ägna fritiden åt att spela på en tele? Till och med mitt fotograferande har stått stilla på grund av guran. Fast det kanske det blir ändring på, eftersom jag funderar på att börja plåta lite produktbilder av den. Lycka är en egen Fender.

Det må vara kraftfullt retoriskt sett, men jag kan inte låta bli att känna ett måttligt sting av irritation var gång en socialdemokrat föraktfullt fnyser åt en borgerlig politiker att deras åtgärder tvingat en halv miljon (eller hur mycket det nu är) ur a-kassan. När hände detta? Jag trodde att det var vuxna människor vi pratade om. Denna halva miljon har väl inte tvingats till något. De har fattat ett beslut som de myndiga människor de är, utan tvång. Däremot har borgarna höjt avgiften, men knappast tvingat någon ur a-kassan. Det vore synnerligen märkligt om de tvingar folk ur någonting som de försökt få igenom en obligatorisk anslutning till. Fast det är klart. Retoriskt sett är det rätt. Hur irriterande det än må vara.

Sitter nu i inledningsskedet med att föra över alla våra skivor som mp3:or till datorn. Det är ett antal hundra stycken så det kommer att ta sin lilla tid. Dessutom har jag de senaste månaderna börjat köpa, samt lyssna på, allt fler plattor. Det är kul att lyssna på musik igen. Det främsta skälet är mina Ikon 2. De gör lyssnandet till en riktigt kul hobby. Det som var totalt överraskande var ljudskillnaden mellan inköpet och tills dess att de var fullt inspelade (ca 100 timmars speltid). Visserligen hörde jag skillnad på mina gamla B&W, men Dali:s dito var som två olika högtalare före och efter de blivit varma i kläderna. Visserligen försöker jag undvika den värsta storkonsumtionen som drabbat vårt samhälle idag, men mina Dali är inte konsumtion. Det är livskvalitet (krasst argument, givetvis, men jag är åtminstone medveten om det).

Så varför sitter jag då - när jag nu har dessa fina högtalare som jag lovordar - och för över mina plattor till det bedrövligaste av bedrövliga ljudformat? Inte är det för att lyssna hemma, utan för att ha till de tillfällen då man kanske inte är lika kräsen över ljudbilden utan enbart behöver något för att dränka ut omgivningen.

Jag måste erkänna att jag är ganska så imponerad av Fredrik Reinfeldt och den borgerliga regeringen. Ja, ni läste rätt; jag är imponerad. För det är i sanning en bedrift att lyckas göra så mycket fel på så kort tid som alliansen har lyckats med. Jag är säker på att Göran Persson sitter och gråter av lycka. Samtliga hans fadäser under regeringstiden är som bortblåsta av de senaste årens klavertramp från borgarna. Jag är nästintill övertygad om att sossarna åter tar makten 2010, utan att egentligen behöva presentera någonting av vikt eller ens ett valmanifest. För vem behöver vänner med fiender som Reinfeldt & Co.? Inte ens en stor andel av de borgerliga väljarna (mig själv inkluderad) tror att alliansen kommer att vinna valet 2010. Vi gick mot strålande tider och en fin framtid 2006, när oket Persson äntligen var borta.

Det som känns så hopplöst är att man inför varje val tvingas välja mellan pest och kolera. Det är sällan jag fått lägga min röst på någon jag tror på. Oftare har jag röstat mot någon annan. Som vid förra valet. Mer handlade detta om att rösta mot ordförande Persson än för alliansen (även om det ska erkännas att de ändå lyckats få igenom en hel del vettiga saker). Jag har dock svårt att se att jag kan rösta på Mona Sahlin i nästa val. Jag får nämligen samma känsla av henne som av Nicole Kidman. Hon är en duktig skådespelerska men jag känner noll förtroende och tillit för henne som person då jag uppfattar henne som falsk och oärlig. I Kidmans fall har detta lite, eller snarare ingen inverkan på mitt liv, men Sahlin som statsminister får ju direkta påföljder på mitt eget liv. Hon kommer nog att bli statsminister 2010, men utan min röst.

Även om det är många saker som inte fungerar i USA:s politiska system så finns det en del bra aspekter som jag gärna skulle vilja se i Sverige, däribland möjligheten att mer direkt kunna ställa politiker till svars för sina handlingar. Här kan de ju alltid gömma sig bakom partiet i och med den svaga traditionen av personval. Jag saknar det faktum att ingen behöver stå till svars eller ta något som helst eget ansvar i Sverige. Allt är samhällets, partiets eller andra undanflykters fel. Aldrig ens eget. Individen är alltid offer för omständigheterna och därmed aldrig ansvarig för sina egna handlingar.

Första avsnittet i SVT:s Världens konflikter har nu visats. Första avsnittet avhandlade konflikten i Tjetjenien. Jag är besviken. Istället för att, som utlovat, förklara konflikten och dess uppkomst så ägnades mer tid åt en längre intervju med en tjetjen och hans liv. Visst, det är hemskt. Krig är hemskt. Men detta personliga perspektiv hjälpte inte till ett jota för att förklara uppkomsten av kriget. Alltså slösades merparten av programtiden bort på “ovidkommande” information. Jag hade mycket hellre sett en fokusering på själva konflikten (som ju titeln på programmet antyder) med ett makroperspektiv på händelseförloppet - historiskt, ekonomiskt och politiskt. Tyvärr verkar inte detta vara syftet med programmet. Förhoppningvis är de övriga 7 avsnitten i serien koncentrerade på konflikten istället. Men det kan vara för mycket att hoppas på. Gör om, gör rätt SVT.

Jag önskar att mentaliteten att inte tillverka saker för att stå emot tidens tand snart ska vara förbi till förmån för äkta hantverk. Ju nyare saken är, desto känsligare och ömtåligare verkar det vara. Vårt soffbord till exempel, en (visserligen helt ologisk) rivstart gjord av Leary sittandes på bordet och revorna har förstört bordet för alltid. Hade detta varit gjort i riktig trä så hade det inte varit några problem. Att slipa om ett bord är möjligt i sådana fall - även om jag faktiskt tycker att skador på “riktiga” bord är charmigt. Det är dock inte charmigt på vårt bord, där träfinishen är ruggigt tunn och där något som ser ut som hoppressad papp döljer sig under. Träfanér kallas det. Jag har ett annat ord för det. Tro mig.

Samma sak med teknikprylar. Ju mer högteknologiska, desto känsligare verkar de bli. Jag kommer ihåg min första DVD-spelare. Oavsett hur repiga hyr-skivorna var så gick det (nästan) alltid att spela dem. Min nya spelare - där bilden visserligen är bättre, det medger jag - gillar dock inte sådana repor. Eller tumavtryck. Eller något annat som på något sätt kommit i kontakt med skivans yta. Flertalet gånger hackar skivan på grund av mikroskopiska små repor. Min gamla spelare skulle hånskrattat åt denna klena nykomling. Jag med. Om jag bara inte hade bytt ut den gamla mot den nya. Jag vill inte ens tänka hur känsliga de nya spelarna är (min “nya” har ändå några år på nacken).

Ge mig tillbaka hantverksmässigheten. Ge mig möbler som håller. Det är dags att skrota denna slit och släng-mentalitet. Börja tillverka bord som väger 100 kilo och aldrig går att flytta (jag har sett dem, jag vet att de gjordes en gång i tiden).  Ge mig möbler som fnyser åt en liten katts små krumbukter och som ser framtiden an med ett lugn som enbart kommer av vetskapen att man kommer att överleva 3:e världskriget.

Man kanske skulle bli modebloggare i alla fall? Åtminstone verkar det vara ett bra recept för många besökare. Eller inte. För vad tusan vet jag om kläder och mode? Jag har hittat en stil jag trivs med (byxor + tröja och skor - en oslagbar kombination) så jag följer ju inte direkt H&M:s skiftande kollektioner. En sak som jag däremot finner märkligt är att för att vara moderiktig så verkar du vara tvungen att klä dig precis som alla andra. Förtar inte det hela poängen med att vara modeintresserad? Då ska du väl (om du är duktig) vara spjutspetsen som sätter modet, inte den som apar efter vad de stora klädkedjorna säljer till alla dina kompisar?

Till och med det forna, galna 80-talsmodet (där vissa personer spökade ut sig så mycket de kunde, och där gränsen för hur du klädde dig hela tiden flyttades fram) finns nu som ett allt-i-ett kit på ovan nämnda klädaffär. Vari ligger då nöjet i att klä ut sig? Jag kan garantera att de som styr modet knappast sneglar på vad som är nyinkommet hos klädkedjorna. Därför är själva termen modebloggare missvisande. De skriver ju inte om modet i sig, utan enbart om de aktuella kollektioner som finns till allmän beskådan i närmaste shoppingpalats (antar jag, för vad tusan vet jag om vad de egentligen skriver om, detta är alltså helt och hållet baserat på fördomar). Själva ordet modeblogg för ju snarare tankarna till någon som reser världen runt, träffar klädskaparna och besöker cat walks för att snappa upp just modet - månaden innan den kommer till Sverige.

Avslutningsvis så måste jag ändå säga att jag förstår modebloggarnas konformitet. För hur kul är det att vara tonåring och djärvt sticka ut näsan och faktiskt våga vara annorlunda? Så jag förstår likriktningen, hur ointressant den än må vara.

Det har kommit en ny “undersökning” som skickats ut till lärare för att testa deras kunskaper om förintelsen. Dock har den redan blivit ifrågasatt. Tyvärr känns det mest som att frågorna vinklats just för att lärarna ska svara fel och därmed kan undersökningen legitimera sig själv. Fast vad vet jag? Lärare i t.ex. matematik ska kanske kunna svara på vad Porrajmos är. Med tanke på den enorma mängd med litteratur som skrivits om andra världskriget så tycker åtminstone jag att man, om man verkligen hade för avsikt att kontrollera lärarnas allmänbildning, utformat provet med mer generella frågor kring förintelsen, istället för de frågor som nu ställdes.

Uppdaterat 21/8: Tydligen håller DN med mig. En bra sammanfattning av hur man kan ge sig självberättigande genom att manipulera med statistik.

Forum för levande historia begår en synd som många andra begått tidigare. Exemplen är otaliga på myndigheter, partier, företag och organisationer som ställer ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen.

Det som gör saken allvarligare den här gången är att ämnet är så viktigt. Det är ovärdigt att förvandla miljontals människor död och lidande till spetsfundigheter som ska få myndigheten själv att framstå som betydelsefull. För naturligtvis är det detta som är ärendet. Om lärare är okunniga, så behövs Forum för levande historia.

Ful fint för god sak, DN, 21/8

Alla, eller åtminstone flertalet manliga bloggare, verkar reta sig något oerhört på Blondinbella - tonåringen med framgångsrik modeblogg. Förmodligen kommer de att reta sig ännu mer nu när hon fyller 18, och äntligen får driva sina bolag själv.  Jag vet inte riktigt vad folk retar sig på när det gäller Blondinbella. Är det för att de tycker att innehållet är mediokert, eller är det det faktum att hon tjänar bra med pengar på sin blogg?

Jag tror på det sistnämnda - även om man kanske försöker dölja sig bakom det förstnämnda. För jantelagen måste ju gälla även på internet. Bloggarna har ju inte upphävt “naturlagarna”, utan folk får ju fasen i mig inte sticka ut eller vara bättre än andra, trots att hela anledningen till att dra igång en blogg till att börja med är att man vill få en läsekrets. Men så fort någon får en större läsekrets (än andra) och därmed kan finansiera sin blogg så blir man genast granskad i sömmarna. För jag hoppas verkligen inte att de som retar sig på Blondinbella gör det på grund av att de inte gillar innehållet på bloggen. Det vore ju bara dumt då man alltid har valet att inte besöka sidan.

Vissa verkar dock inte kunna låta bli, utan måste istället försöka sig på att klumpigt bestiga sina höga hästar och analysera bloggen utifrån någon slags kvalitetskontroll och då nöjt konstatera att deras egen blogg minsann innehåller jättemycket bättre saker. Jag tror man i detta fall skall ta ett steg tillbaka, andas djupt och inse att livet innehåller så oändligt mycket mer än en snoppmätartävling med en 18-årig tjej.